The waiting for the word. De Noli (1977)
Alltså, rekommenderad läsning: ”Kejsarens utbrända kläder” (Sociologisk Forskning 1-05)
Sedan kom Bored out
Vad görde experterna då? Ju, man upptäcker en ny diagnos som heter ”boreout”. Precis som ”burnout” avser människor som stressar genom att ha mycket att göra, i ”boreout” stressar man av den motsatta anledningen, man har helt enkelt för lite att göra på arbetet, påstår forskare (DN 15/2).
Det problemet förväntas att bli ännu sämre "tack" den lågkonjunkturen som framtvingar fler och fler företag att drastiskt minska produktion och därmed arbetarnas sysselsättning.
Experten Aleksander Perski uppger till DN om boreout att ”Det gör reaktionen farligare än andra stressreaktioner eftersom man inte försöker få hjälp” (DN 15/2). Alltså, budskapet: var snäll och skicka de nya ”patienterna” att söka hjälp hos stressmottagningar. Och som annars numera upplever - förståeligt -en oviss framtid i dessa dystra tider. Ytterligare, experterna Marie Åsberg och Åke Nygren - enligt en inbjudan från AFA jag erhållit 20/2, 2009 - skall i ett kommande seminarium informera ”hur den rådande lågkonjunkturen ska hanteras för att det inte ska bli en ny epidemi av människor som insjuknar i utmattningssyndrom”.
Och nu till sist Doubtout. Eller Lagom stressyndrom, på svenska
Inte jag heller vill missa – vid det här gyllene kristillfället som det nuvarande finansiella läget tycks erbjuda – chansen att upptäcka en diagnos. Så har jag i dag upptäckt diagnosen ”doubtout”, eller ”lagom stressyndrom” på svenska. Min diagnos inriktar sig till den enda gruppen som till synes finns kvar att psykdiagnostisera vid arbetsplatserna. De som varken arbetar för mycket (och därmed stressar som i burnout) eller arbetar för lite (och därmed stressar som i bored out). Alltså hela resten, gruppen mitt i mellan, de som inte vet vad är det som bäst att göra för att inte hämna i väggen och av den anledningen kan hämna naturligvis just där.
Det består mitt upptäckta syndrom - som jag har utnämnt doubtout - att man varken har för mycket eller för litet att göra på arbetsplatsen och därmed hamnar man i en ovisshetsfälla, med stark känsla av bristidentitet, som leder till ej hanterbar stress. Eller också:
Doubtout: "Tillståndet där man inte vet vilken stress man har, eller varför man inte är stressad"!
Alltså alla andra är som sagt antingen högt eller lågt stressade. Man stressar ju i Sverige inte minst av att inte vara som alla andra. Således, när man inte vet vilken syssla är det som kan orsaka alldeles för hög respektive låg patologisk stress, hamnar man i en situation med många ”ovisshetsmoment” (därmed ”doubtout”) inför prioritering av sysslorna. Eller också, för att undvika risken att blir sjukare av ”doubtout”, bestämmer man sig i att det är lika bra att inte göra något alls på arbetet. Som i sin tur är en annan fälla eftersem det skulle leda till boreout.
”Lagom stressyndrom” blir säkerligen en mer känd och mer vinstgivande epidemi än de andra numera kända i rehabiliteringsgeschäft. Ty de allra flesta människorna i Sverige lider antagligen av ”Lagom stressyndrom”, dock hade dessa personer inte hitintills ett diagnosnamn. Men nu skall min diagnos lösa stressproblemet. Jag skall nu starta ett rehabiliteringsbolag för ändamålet och förväntar mig enligt praxis att Socialstyrelsen skall kalla mig för att vara med i utformningen av de nya diagnostiska kriterierna.
Marcello Ferrada-Noli, med dr i psykiatri, 14/3 2009
P.S. Självfallet har ni redan upptäckt att ovanstående "doubtout" är en ironi, och ni är välkomna till min portal om utmattningssyndrom (som länkar till några inlägg med kritiska synpunkter om dessa otroliga diagnoser) eller här (ny uppdaterade portal)
VAD VAR DET VAD JAG SADE: (klick på bilden)
Och om den påtalade stressen bland ungdomar hänvisas även här till "Does really OVER THE HALF of Sweden’s young women suffer of burnout?" , samt "stressen bland universitet studenter", här: "Stress" is not the cause of main problems in Swedish students, och här: Swedish university students. More poor than "stressed" 11/04, 2006 och här:
Intressant? 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, Andra om sjuksskrivningar (2), utbrändhet, utmattningssyndrom
Se även Hanne Kjöller artikel i DN 29/3 2009
5 comments:
jag är en erkänd hypokondriker och jag tror minsann jag lidit av doubtout. Tillståndet där man inte vet vilken stress man har, eller varför man inte är stressad. Om jag uppfattar dig rätt.
Problemet som många av min sort har är att alldeles för få sjukdommar har blivit namngivna. Vilket leder till stora problem i förlägningen.
Tack för dina upptäckter!
/Mannen med miljonerna
Du uppfattar mig alldeles korrekt. Alltså
Doubtout: Tillståndet där man inte vet vilken stress man har, eller varför man inte är stressad!
1.Observera att den länk som är relevant till ersättning för utbrändhet i Danmark avser året 2005. Länken från 2008 om ”stress” och förtidspension kan möjligtvis likna en situation som Sverige också upplevde tidigare, innan trenden för långtidssjukskrivningar borjade att avta mer bestämd för ungefär tre år sedan. Se punkt 3 nedanför angående paralleller i trendernas variation. Beträffande länken om England se punkt 1.
2.Svenska Dagbladet undersökte 2007 den möjliga förekomsten av diagnosen utbrändhet/ utmatningssyndrom vid flera europeiska länder. SvD huvudslutsatsen i ” Ovanligt sjukskriva utbrända utomlands” (SvD 15/8, 27/9 2007):
” utbrändhet är ett svenskt fenomen och saknar ofta motsvarighet i andra länder”.
Avseende Storbritannien uppges i SvD att begreppet utbrändhet eller burn-out som det kallas inte alls lika uppmärksammat som i Sverige. När det diskuteras handlar det oftast om hur folk blir utbrända i vissa yrken, till exempel inom finansbranschen som ju är väldigt högpresterande.”
3.Temat om diagnosen som huvudsakligen kulturellt betingat - och av en sådan stor omfattning endast känt i Sverige - behandlade jag i Dagens Medicins artikel ”Utmattningssyndrom är en kulturellt betingad diagnos unik för Sverige” (Dagens Medicin 40/07).
4.Det är förvisso inget konstigt att Norge och Danmark har även i detta fall följt de svenska trenderna. Det är ofta så beträffande modediagnoser. Först California (USA) psykologerna, sedan svenska psykologerna hänger med, sedan norska, och sedan danska psykologerna.
Den motsatsen är också känd. Först började den modediagnosen avta i USA (den blev ALDRIG föremål för DSM series, det amerikanska klassifikationssystemet för psyksjukdomar), sedan följde Sverige, sedan Norge, och vad skall komma att hända med den trenden från 2005 i Danmark vet ej.
5.Det som jag har ifrågasatt från början ÄR INTE OM HURUVIDA INDIVIDER MED SÅDANA SYMTOM EXISTERAR, UTAN ATT DEN EPIDEMIOLOGISKA OMFATTNIG SOM HAR RAPPORTERATS I SVERIGE VAR FEL BASERAD, OVETENSKAPLIGT BERÄKNAD OCH DESSUTOM OSANNINGSENLIG.
I faktatermer kan man säga att man gick och OKRITISKT accepterade en administrativ prevalens samt incidens (baserade på antal sjukskrivningar, som endast en mindre proportion var kliniskt baserade + nya fall) som synonym av en motsvarande klinisk prevalens samt incidens (antal sjuka i egentlig medicinsk mening + nya fall).
Exempelvis att visa i statistiken att svenskarna har det högsta antalet sjukskrivningar som på papper är relaterade till psykiska problem eller stressrelaterade, betyder EJ att svenskar är nödvändigtvis den mest psyksjuka befolkningen i Europa eller för den delen i hela världen.
Emellertid, okunniga politiker och fega myndigheter, och ett mediedrev som agiterade ”utbrändhetshysteri” av egna skäl, producerade denna skandal som i själva verket baserades i en epidemiologisk bluff.
De egentliga och katastrofala konsekvenserna för den svenska ekonomin och den svenska folkhälsans forna goda rykte utomlands är inte ännu beräknade.
Det blir säkerligen den största kända skandalen i den svenska folkhälsohistorien.
Jo, i ett av skatter beroende system finns det massa intressen som vill ha pengar, hur de fick dem är snart glömt.
Såklart man gör vad man kan för att lura systemet, för att få mer till sin egen sektor, dels för att man tror att alla andra gör detsamma och dels p g a karriär eller ren överlevnad (för sitt projekt).
Sådant kommer nog alltid att finnas, men staten verkar mer generös till icke-fungerande verksamhet än kapitalet.
Begreppet Boredo ut” lanserades, enligt en artikel i DN 16 februari 2009; av 2 författare (undrar om och isåfall i vad de är utbildade i?). I artikelns ingress skrivs att: ”bored out” är ett slags utbrändhet fast tvärt om – uttråkad till sjukdomens gräns. Vilket lysande exempel på en nonsens mening i ordets bokstavliga betydelse (non sens).
I artikelns andra kolumns början citeras Docent Alexander Perski som kopplar ”bored out” till spela död - reaktionen bland djur, en för mig orimlig, för att inte säga direkt felaktig koppling. Spela död reaktionen som en del djur utvecklat för att undgå att bli uppätna av rovdjur är, som jag ser det, en direkt motsatt reaktion än vad Perski anser. Spela död reaktionen anser jag vara en överlevnadsstrategi som en del djur utvecklat, jag vill till och med hävda att den varit framgångsrik då djuren faktiskt överlevt och överfört reaktionen/strategin till efterkommande generationer, enligt det naturliga urvalets mekanismer (det livskraftiga/ funktionella överlever annat selekteras ut och försvinner). Då är ju spela dödreaktionen direkt motsatt till bored out, alltså en reaktion som tyder på livsvilja, engagemang, strategi och handlingsberedskap.
För många år sedan hade John Cleese en sketch där han visar konstiga sätt att gå på, sketchen kallades Silly walk, jag tror jag vill kalla Perski´s uttalande (om han är rätt citerad) för Silly talk. Det jag tycker är allvarligast med denna artikel är att författare lanserar en åsikt eller idé vilken sedan ”plockas upp” och okritiskt, utan vetenskapligt grundad evidens, av en docent får understöd. Jag tycker att experter (i synnerhet i den vetenskapliga sfären) bör ha vetenskaplig grund för sina påståenden. Om experten inte har det i form av vetenskapliga rön eller uttalar sig om något utanför sitt forskar-/kompetensområde så bör han/hon betraktas som lekman och inte expert.
Kanske det hela handlar om att Burned out är på väg bort och en del (av rehabiliterings industrin) nu måste hitta nya produkter/marknader för att de skall kunna fortsätta sina verksamheter. En del av dessa aktörer kanske även saknar det mediala strålkastarskenet att kråma sig i.
Det var en lite rolig (men i grunden allvarlig) läsning när du ”uppfinner” Douptout, det som slår mig är att i längden genom att hitta på diagnoser för diverse fenomen skapade av livets flöde och normala påfrestningar som stundtals drabbar oss kan leda till förväntningar på livet som att det skall vara fritt från påfrestningar och problem, ett utopins paradis. Det kan i längden leda till att vi inte ser livet som det är med allt det kan innebära och hur skall då kommande generationer kunna skapa sig copingförmåga? Jag tror att livet i sig alltid innebär stressande episoder, tillfällen då våra drömmar inte uppnås osv, men detta är, tror jag; ofrånkomligt och därmed bör vi lära oss handskas med detta och inte försöka hitta på en massa diffusa diagnoser som kan leda till att det personliga ansvaret för hur vi lever våra liv och tänker om det försvinner. Ibland tänker jag på vad en utländsk vän sa en gång då vi diskuterade svenskarna och den på den tiden epidemiska sjukskrivningstrenden i stress relaterad ohälsa, han sa: svenskarna verkar ha tappat verklighetsförankringen och utvecklats från vikingar till veklingar.
Bengt
Post a Comment