Ungdomarnas ohälsa. Som man frågar får man ligga

Har Du upplevt stress, eller ångest, eller oro, eller känt deprimerad, någon gång inom den sista månaden?

1. Om man frågar ungdomar exempelvis på det har viset

Har Du upplevt stress, eller ångest, eller oro, eller känt deprimerad, någon gång inom den sista månaden?

Säkerligen blir svaret JA. Och därmed är individen med i den svenska psykisk ohälsa statistiken

För vem "oroar sig" inte för något minst några gånger per dag? Självklart att det senare skulle komma en ny socialstyrelsens rapport om stress/samhällsrelaterad med tillhörande alarmerande rubriker om ungdomars psykisk ohälsa.

Alltså, läs här sanningen bakom vissa rapporteringar om ungdomarnas psykiska ohälsan.

Och här om den psykiska ohälsan bland universitetsstuderande, och vad är det som egentligen orsakar den påstådda ohälsan.

2. Och har Ni hört om den senaste uppfunnen svensk psykdiagnos?

3. Jag återkommer om rapporteringarna vad beträffar självmord bland ungdomar. Än så länge läs detta från DN-debatt

Marcello Ferrada-Noli, 25/3 2009

Int, psykiska ohälsa, 1, 2

Under hot av minskad upplaga

Papperstidningarna lever under hot av minskad upplaga i samband med ökat intress för nätläsandet. Vinklade rubriker kan knappast hjälpa för att behålla den objektivitetintresserade läsaren.

DN:s första sida den 8 mars 2009 angående den framgångsrika och största demonstrationen mot krig och för mänskliga rättigheter i Malmö i modern tid. Man krigsrubricerar i stället om ett par dussin bråkstakare, ytterst få, ja, obefintliga i antalet i relation med de 6 000 - 10 000 övriga fredliga demonstranter.
..

Med facit av vad som egentligen rapporterades senare inne i tidningen vid nyheterna, är det inte rubriken här nedanför den som verkar mest sanningsenlig?

... bild ovan, min egen montage

För i själva verket, som tidningen beskriver senare, trots den alarmerande fyrakolumns krigsrubriken "Huliganer till attack mot polisen i Malmö" hade egentligen” inga fysiska skador rapporterats, varken hos poliser eller bland demonstranterna", och att "Malmös polismästare Ulf Sempert är nöjd med helgens kommendering". Endast en av dessa bråkstakare blev anhållen, helt enligt polisens egen bedömning.

Ovan faktiskt uppges i en TT artikel publicerade i DN.se senare. Emellertid, återigen dessa viktiga "detaljer" om vad som egentligen hade hänt vid Malmö demonstrationen forsvann - återigen - under DN rubriken "Sverige anklagas för antisemitism". Vid en annan post i denna blogg har jag problematisera själva papperstidningens roll, eller bättre sagt ansvar eller initiativ, i att underblåsa det temat precis genom exempelvis den alldeles vinklade krigsrubricering som här kommenteras.

Detta skulle kanske ledda till en diskussion om politiska/ideologiska motiv bakom en sådan rubricerings förfarande. Jag trodde mig - snabbt konspiratoriskt - har sett "höger spöken" i min beskrivning Svensk högermedia bär också ansvaret . En läsare till den posten hade i stället följande tes:

"Det är nog ingen högervriden media som ligger bakom rubrikerna, det är ett oslagbart knep att sälja lösnummer. När alla genomskådar att det nya bantningstipset eller det livsfarliga dödsknarket bara är larviga överdrifter kanske vi slipper idiotiska rubriker. Tyvärr köper Svensson blaskan när det står om kändis i en fruktansvärd katastrofen, när det visar sig vara en klämd tumme som blev blå på Robinsson-Ola."

Bloggarna

Konstellationen vinklade rubrik plus utelämnanden av viktig information som uppenbarligen kan ifrågasätta den rubriken, är en beklaglig media fenomen. Därför hävdade jag i mitt resonemang omkring diskussionen om bloggar vs media att det kanske bloggarnas relativ framgång inte är så mycket frågan om vad bloggosfären uttalar utan vad papperstidningarna tiger. Och det faktum skulle också tas i beaktning bland "väldigt skeptiska" journalister som kanske begrundar om att-vara-eller-icke-vara-bloggare, och sedermera söka återuppta något av den publicistens anda som längtas tillbaka i Finns det längre några publicister?

I den ovan nämnda bloggen hävdar Mymlan att "journalister är ofta väldigt skeptiska mot nätet, mot att publiceras elektroniskt, och räds svamlet och smörjan i bloggvärlden." Emellertid är detta precis en anledning till varför professionella journalister behövs i bloggvärlden. Att få tiga i en papperstidning är inte journalistik, utan något annat.

Denna faktor skall också beaktas i analysen av det ökade intresset för nät/bloggläsandet respektive nedgången av utrotningshotade papperstidningar som har återigen visats, nu i den färska rapporten "Varannan läser hellre nyheter på nätet än i papperstidningar" refereras i Reuters nyheten (PC för Alla 4/3 2009)

Vinklade, missgivande eller felaktiga rubriker kan knappast hjälpa för att behålla den objektivitetintresserade läsaren. Som Agneta Lindblom Hulthén, journalistförbundets ordförande, uppger i artikeln Vem ansvarar för felaktiga rubriker? (Freja Salö, SO, 25/3) "En missvisande rubrik förvirrar läsaren. Det kan skada tidningen ekonomiskt, om läsaren känner sig lurad och inte längre vill köpa tidningen, men framförallt skadar det tidningens trovärdighet."

Marcello Ferrada-Noli

Uppdatering, 25/3 2009

Publicerades även i Second Opinion 30/3 2009

Om medierna, media, Intressant?

The OXFORD BOOK OF SUICIDOLOGY is here

Professors blogg gladly announces the upcoming release at the World Psychiatric Association meeting in Florence, Italy, of the Oxford Textbook for Suicidology and Suicide Prevention: A Global Perspective (Ed. Danuta & Camilla Wasserman) in which we are included 13 authors from Sweden.
.

I have received to day the following mail from Prof. Danuta Wasserman:
..
Dear Contributors,

We are happy to inform you that the Oxford Textbook for Suicidology and Suicide Prevention: A Global Perspective, amounting to more than 900 pages, comprising of 134 chapters with 194 contributing authors, has now the official release date on March 26th. The book will be launched during the WPA meeting in Florence, April 1-4 2009.

We would like to express our sincerest gratitude and appreciation for the hard work that all of you provided during more than 2-years it took to complete the book.

We are also happy to report that we were able to insert all of the authors’ corrections and last minute changes to the book.

Once again, we would like to thank all of you for your extraordinary and well-written contributions.

With Warm Regards,

Danuta and Camilla Wasserman

Tony Durkee, MPH
Research Assistant

National Prevention of Suicide and Mental Ill-Health (NASP) at Karolinska Institute and Stockholm County Council's Centre for Suicide Research and Prevention.

WHO Lead Collaborating Centre of Mental Health Problems and Suicide Across Europe

Nationell Prevention av Suicid och Psykisk Ohälsa (NASP) vid Karolinska Institutet och Stockholms läns landsting centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa.


Marcello Ferrada-Noli, 23/3 2009

psykiatri, självmord, suicide,

Intres?

Klassfrågan vid cancerprognos inte endast i kunskapsskillnaderna

Fattigare versus rikare vårdsystem. ”Bättre” vs billigare läkemedel. Att bo i finare, alternativt sämre ställda områden. Ekonomiska möjligheter för att söka bättre vård utomlands. Et cetera. De är också verkliga faktorer centralt i klassamhällets folkhälsa. Inte endast ett "informationsproblem". Och värre det blir desto mer den ekonomiska krisen avancerar.

..

De Noli, 2004

..

Omkring påståendet "Kunskapsskillnader gör cancer till en klassfråga" (DN debatt 23/3 2009) sammanfattar forskningsnämndens ordförande Bengt Westermark samt Cancerfondens generalsekreterare Ursula Tengelin att

”övervikt och fetma är en orsak till våra vanligaste cancerformer slås klart fast i stora studier. Men en ny Sifoundersökning visar att andelen svenskar som förnekar sambandet är dubbelt så stor bland låginkomsttagare som bland höginkomsttagare.

. . .de värst utsatta, lågutbildade och låginkomsttagare, är den grupp som säger sig mest benägen att ändra matvanor om den onyttiga maten blir dyrare.”

Enligt ovan skulle det vara tillräckligt - för att finna lösningen på klassproblemet vid cancersjukdomar, åtminstone dess benägenhet – att åstadkomma en förbättring av den relevanta informationen bland de mindre privilegierade i samhället.

Visserligen är canceruppkomsten starkt epidemiologiskt associerad även med en rad andra riskfaktorer som i sin tur motsvarar ett beteende mer typiskt för de fattiga i samhället. Ätvannor (Vossenaar et al) [1] är bara en av sådana. Ytterligare finns det exempelvis rökning (Menvielle et al 2009) [2] och andra beteenderelaterade riskfaktorer.

..

Tyvärr är klasstillhörighetsfaktorn i det svenska samhället - i samband med behandling/överlevnads prognos vid cancersjukdomar - mer omfattande än ovan.

Redan 2005 rapporterades de samband som existerar mellan boendeområdet och när cancerbehandlingen skall ske, väntetiderna, och så vidare. Likaså gällande behandlingskvaliteten i form av exempelvis tillgänglighet av dyrare läkemedel.

..
Och kanske den mest märkbara klasskillnaden i den bemärkelsen står att finnas i möjligheterna att söka vård i utomlands (Sveriges radio, 1/11 2005). Hur en arbetslös skulle kunna ens drömma om en sådan variant?

Dessutom att det finns regionala skillnader i Sverige gentemot kvalitet i cancerbehandling finns det också stora skillnader mellan europeiska länder. Spanien, Schweiz och Österrike är de länder ”som introducerat de nya medicinerna snabbast”, och vid den andra stängningsdelen i skalan Storbritannien, Tjeckien, Norge, Ungern och Polen.

Docent Nils Wilking, Karolinska institutet uppgav för några månader sedan i Dagens Medicin att ”Sverige ligger enligt i det "västeuropeiska mittfältet" i jämförelsen, såväl vad gäller snabbhet som i vilken grad läkemedlen används.”(DM 15/9 2008).

Huruvida är dessa nya – och dyra – läkemedel avgörande överlägsna är en fråga för forskarna i det respektive fältet.

Således, inte bara socioekonomiska skillnader utifrån svenskarnas socialklasstillhörighet utan socioekonomiska skillnader – eller/och effektivitet - mellan vården i olika länder.

..

Marcello Ferrada-Noli, 23/3 2009

..

REFERENSER:

..

[1] Vossenaar M, Mayorga E, Soto-Méndez MJ, Medina-Monchez SB, et al. The positive deviance approach can be used to create culturally appropriate eating guides compatible with reduced cancer risk. J Nutr. 2009 Apr;139(4):755-62. Epub 2009 Feb 18.

..

[2] Menvielle G, Boshuizen H, Kunst AE, Dalton SO, WT AL. The role of smoking and diet in explaining educational inequalities in lung cancer incidence. J Natl Cancer Inst. 2009 Mar 4;101(5):321-30. Epub 2009 Feb 24.

..

Inlägget publicerats (med något utökad text) även i Second-Opinion

..

klassamhället, hälsan, cancer, hälsa, sjukdomar, sjukdom, Intressant?

”Världsjämförelser” av kulturer à la Säfflemannen

Jag håller personligen med att Sverige är onekligen det bästa landet att leva i, och för. Dock vad beträffar ”objektiva världsjämförelser” av kulturer har betraktelserna utifrån vad vi personligen föredrar som land ingenting att göra med den kulturella antropologiska vetenskapen. Inte minst då i det kulturella panoramat finner vi över sex tusen befolkningar med registrerad egna språk, 5 528 kulturer tillhörande infödda, 2 785 icke inföddas kulturer, eller sammanlagd 8 313 kulturer distribuerade i 203 länder omfattande 6,6 miljarder människor! Världens kulturer är förenade, dessutom.

..De Noli 1978

Bloggen ”Säfflemannen” har förståeligt förargats av teserna om kulturell rasism som jag publicerade i Second-opinion (Kulturell rasism i öppet Sverige).

Emellertid, för den tydliga illustrationen som perfekt bidrar till min tes beträffande vad kulturrasism är (och dessutom huru en kulturrasist kan egentligen uttrycka sig), är jag givetvis tacksam till Säfflemannen för hans inlägg samt den distinkta biologisk-rasistiska kommentaren intill.

En sak är att man visst har rätt att obehindrat påstå – särskilt med känslomässiga belägg – att det land vi personligen hyser mer uppskattning till är det finaste att bo i hela världen. Såsom när Säfflemannen inledningsvis tycker att Sverige är ”ett enastående land”. Eller som jag själv i en personlig DN intervju (17/7 2008) uttryckligt manifesterade:

- ”Allt var kanske inte en dans på rosor här de första åren.
Men jag älskar Sverige, onekligen, som det bästa landet att leva i, och för.”
..
Och givetvis kan man i debatten påstå åsikten att invandringen i Sverige har gått fel, till och med ofantlig fel som process, och dessutom medfört väldeligen negativa konsekvenser för invandrarnas själva bredvid de positiva. Jag för min del inställer mig kritiskt till båda de politiska premisser vid den invandringsprocessen såväl gentemot dess bidrag till socialt beteendet av dessa individer som exempelvis rättvisan har påpekat.

..
Icke desto mindre måste man, och inte minst för den kritikens skull a) avstå från att grovt generalisera eller refererar till invandrare som grupp, och b) lägga fram faktiska argumenten i stället för affektiva sådana. Ty godtagbara bevisen finns definitivt ej i våra subjektiva värderingar, exempelvis att den svenska kulturen är minsann enligt min smak den överlägsna kulturen über alles in der Welt.

..

Dessutom, detta lätt kan återigen leda till exempelvis Zarembas ifrågasättandet vad är i konkret den svenska kulturen består av. De relevanta egenskaper som inte finns även i andra kulturer - eller kanske till och med kommer därifrån?

........
Man helt enkelt kan inte förvänta sig tillit från allmänheten när, på det allvarligaste politiska sättet, man uppger sin subjektiva föreställning à la Säfflemannen att ”den svenska kulturen är överlägsen de flesta andra kulturer på jorden”. Vi vet – enligt den bloggen – vilka grupper skulle utmärka sig för sina mindervärdiga kulturerna, underlägsna genetisk-svenskarnas: Alla, samtliga geografiska varianter från USA (inklusive) till Saudiarabien, heter det i inlägget.

.

Nu är det så att Säfflemannen reserverar sig - inför påståendet "svensk kultur överlägsen samtliga kulturer som finns på jorden"- endast vad beträffar nordiska länder. Summa summarum, den nordiska kulturen är överlägsen samtliga kulturer in der Welt. Ergo, eftersom bara en kultur kan bara kulturen nummer ett, den enda kultur som enligt Säfflemannen skulle kunna betrakats som överlägsen till den nuvarande svenska är den tillhörande ett annat land här i Norden. Kan det vara något annat än Danmark? Är det den politiska ”kultur” som komma skall i fall kulturrasisterna övervinner?
..

För gällande Norges kultur man i Sverige inte sällan kommenterar den mest i humoristiska sammanhang. Vilket är ömsesidigt. Eller till och med ännu "värre" i Norge gentemot svenskarna, något som jag själv hörde när jag var professor i Norge någon gång i 90 talet.

..

Och avseende det kulturella betraktande av finländare, man har till och med i gamla tider - på en nedlåtande och historiskt orrättvist sätt - referats till dessa hjältar endast som "hakkapelittare" (den som krossar skallar). I själva verket utmärka krigare som fick strida under svensk flagga. I modernare tid har man fördomsfullt tillskrivit finska invandrare - till och med i viss rättsmedicinska sammanhang upp till början av 90 talet - som en grupp med notorisk prevalens av kroniskt alkolismus, det som skulle förklara den höga självmordstal bland dessa invandrare. Det var en social och rättpsykiatrisk kliché som jag själv ifrågasatt, med vetenskapligt belägg, i min forskning på Karolinska Institutet. Se exempelvis min publicerade artikel Pathoanatomic findings and blood alcohol analysis at autopsy (BAC) in forensic diagnoses of undetermined suicide. A cross-cultural study. Forensic Science International: 78: 157-163. Slutsatsen var att det egentligen icke fanns signifikant skillnad mellan finländare och svenskar gällande relevanta patoanatomiska förändringar i samband med alkohol.

..

Som sagt, jag har definierat – och vidhåller - kulturrasism just i den bemärkelse som Säfflemannen tycks identifiera sig med. Nämligen att "kulturrasisten proklamerar sin egen nation, etnisk tillhörande grupp, eller tillhörande socialklass har ett kulturellt, ideologiskt eller religiöst värdesystem samt socialt beteende som överlägset gentemot invandrarna från fattiga länder oavsett hudfärg. Och att dessa invandrare skall som grupp bedömas att ha kulturella särdrag, religiösa övertygelser, allmänt leverne och socialt beteende som är överväldigande mindervärdiga, negativa, kriminella, och framförallt farliga för kulturrasistens land."

Och jag har påtalat – och vidhåller – att ”kulturrasisten sällan vill, eller ytterst sällan kan, erkänna sin faktiska biologisk-etniska rasistiska inställning”.

Säfflemannen tycker inte att någon skall - för sin åsikt om att de flesta kulturerna på jorden är underlägsna den svenska kulturen - benämna honom kulturrasist på den minsta sätt. Han hävdar i en helt separat mening "Få av oss vill ha något att göra med rasister, eller vill bli kallad rasist". Nedanför sin retoriskexersis upplyses läsaren om följande tes i kommentaren som låtits publicerat i sin blogg:

”Negrer exempelvis har mer testosteron i blodet och sämre genomsnittliga resultat på test av logisk snabbhet (Rushton, Herrnstein och Lynn). . . Ursäkta om ordet “neger” förolämpar någon hjärntvättad, men jag vill vara tydlig med vilka som jag menar. Jag hatar inte negrer och bögar, för jag hatar inte personer med Downs syndrom heller. Men det är solklart att alla dessa tre typers beteenden har biologisk grund.”

Slutligen
Vi har sett att Säfflemannen påstår, som sagt, att Sverige är ”ett enastående land” – vilket jag hjärtligt instämmer och i den allra positivaste meningen!

Han har däremot sagt att alla kulturerna på jorden (han ju endast undantagar "kanske" övriga i Norden) är underlägsna den svenska kulturen. Han uppger dessutom att han har sitt belägg - ett hemligt sådant skall man anta - för denna värdering. Det belägget skulle bestå i (citat) "objektiva fakta från världsjämförelser".

Menar han gällande ”världsjämförelser” av kulturer tillhörande över sex tusen befolkningar med registrerad egna språk?, eller mellan 5 528 kulturer tillhörande infödda?, eller mellan 2 785 icke inföddas kulturer?, eller bland sammanlagd 8 313 kulturer distribuerade i 203 länder och 6,6 miljarder människor? hur kommer enligt Säfflemannens vetenskapliga beräkningar den svenska kulturen absolut i topp efter kanske Danmark?

Med detta sagt om Säfflemannens högaktade förtroende avseende den svenska kulturen förekommer logiskt obegripligt att han därefter förhåna just den svenska kulturen som han uttryckligt påstår att dyrka. Denna Säffleman, endast på grund av man icke tycker som honom i saken, attackera in persona och därmed missar att debatten gäller i stället det transkulturella ämnet, ett tema som jag behandlar utsedd som svensk professor enligt rikets kulturella sed.

Dessutom: cultural rasism är inte ett ämne som diskuterades vid Högskolan i Gävle. Knappast. Däremot vid Harvard Medical School, Boston, USA, där jag har varit Research Fellow samt Lecturer in Social Medicine ansvarig för kurser i transkulturell epidemiologi övervarandes av beprövade höga akademiska – och ”färgade” - doktorer från utöver USA, Afrika, Latinamerika, Asien och andra ”mindervärdiga kulturer”.

Marcello Ferrada-Noli, som till vardags är inte längre vid Högskolan i Gävle, utan
på Karolinska Institutet i Stockholm

18/3 2009

Temat kulturrasism har varit föremål för flera inlägg i professors blogg. Se exempelvis What is behind Swedish cultural-racism och Andra berörda länkar: Vem äger flaggan, Den skarpa vinden i Skåne förargade sig mot min hud Vem äger flaggan Svensk? vad god dröj, Mätt din snorre, Vilse i mångfalden, Upptäck Sverige, Intressant? M. Zaremba, Invandring, integration, rasism, invandrare, diskriminering, 2, 3, 4, 5, 6

Öppet Sverige, kulturell rasism, svenska språket

I den läsvärda huvudledaren Öppna Sverige sammanfattar i dag DN flera av Maciej Zarembas teser omkring - i min tolkning - det politiska priset av "aculturation": den kulturella processen i vilken värderingar, attituder, övertygelser och traditioner från både invandraren och infödda dialektiskt träffas för att - i bästa fall - fara fram rikets kulturella utveckling.

The run. De Noli 2004

Ledaren tar upp samtidigt mer konkreta definitioner som utifrån sann liberalism belyser att även invandare har rätt att åberopa mänskiga rättigheter såsom att ”i ett liberalt samhälle är exempelvis valet av huvudbonad individens.”

Likadana reflexioner har nyligen framförts i debatten vad beträffar det ämne. Visst skall en flykting beses som de fria medmänniskorna. De som andas och promenerar i sin självständiga vandring på alla blåa stränder och envar gula skogar. De som bosätter sina drömmar i en by var som helst, när som helst, vid sin valda latitud i det vackra landskapet.

Vad beträffar ledarens påminnelse om att ”rädslan” inte skall förhindra oss från ett nödvändigt nationellt samtal om värderingar, vill jag framlägga ändå faran att det resonemanget kan i vissa fall användas för att mörklägga det antihumanistiska budskapet i den alldeles aktuella svenska kulturella rasismen. Den som populistiska krafter till synes förespråkar från partierna inne och utanför riksdagen.

Vad är då kulturrasism?

Kulturell rasism, det ideologiska ställningstagandet av en individ eller organisation, avser att proklamera:

1. Att deras egen nation, etnisk tillhörande grupp, eller tillhörande socialklass har ett kulturellt, ideologiskt eller religiöst värdesystem samt socialt beteende som värderas kvalitativt överlägset gentemot de motsvarande tillskrivna invandrarna från fattiga länder oavsett hudfärg.

2. Att dessa invandrare skall som grupp bedömas att ha kulturella särdrag, religiösa övertygelser, allmänt leverne och socialt beteende som är överväldigande mindervärdiga, negativa, kriminella, och framförallt farliga för kulturrasistens land.

3. Att i enighet med proklamationerna ovan a) invandring från dessa länder skall upphöra eller kraftigt minimeras, b) de som redan är bosatta kastas bort åtminstone till dels, samt c) betydande begränsningar gällande mänskliga rättigheter av invandrarpopulationen borde introduceras (exempelvis rätt till boendevalmöjligheter).

Kulturell rasism - som ideologiska formulering - kan också användas i hemligthållandet av en egentlig biologisk-etnisk rasism, av en djupt rasistisk känsla eller diverse etniska fördomar mot utvalda nationella grupper.

Kulturell rasism kan därmed vara även ett uttryck av ett uppsåtligt politiskt bedrägeri av sina förespråkare eller produkten av ett undermedvetet affektivt tillstånd. Således, kulturrasisten sällan vill, eller ytterst sällan kan, erkänna sin faktiska biologisk-etniska rasistiska inställning.

Min poäng är att så kallade kulturella inställningar är egentligen uttryck av ideologiska och politiska övertygelser. Dessa i sin tur inte sällan formuleras utifrån ett klass-ideologiskt perspektiv. Samma perspektivet som har eventuellt använts i andra strategiska sammanhang såsom det utrikespolitiska.

Svenska språket

Beträffande det sedan tidigare högt debatterade temat "invandrare och det svenska språket", kan man konstatera att DN tar en mjukare ställning och vill ta hänsyn till den mera nyanserade existentiella situationen av enskilda flyktningar. De som exempelvis skall, eller borde, eller överhuvudtaget kan återvända till hemlandet för att slutföra sin kamp. Dessa, enligt DN, har inte samma behov att kunna språket väl.

Jag däremot förespråkar en ännu effektivare svensk språkundervisning, definitivt obligatorisk - dock anpassad till den individuella förmågan. Detta sett från ett annat perspektiv, även det fokuserat på invandraren/flyktingens eget intresse.

Nämligen invandrarens förutsättningar för integration – för sin egen skuld – ökar avsevärt i direkt korrelation med graden av möjligheten att kunna kommunicera.

Inte heller kan vi emellertid göra en fetisch av temat svenska språket, i den bemärkelsen att bemästrandet av dessa nödvändiga instrument kan garantera accepterandet och integrationen. För den strukturella rasismen, och den kulturella rasismen, skall alltid hitta sin väg för att stoppa invandraren i sin sorgliga promenad emot så kallad svensk fullvärdighet.

Onödigt, skall man tycka, eftersom fullvärdig integritet finns redan hos en människa vid födelsen oavsett land.

Marcello Ferrada-Noli, 17/3 2009

---

Detta inlägg publicerades av Second Opinion. Temat kulturrasism har varit föremål för flera inlägg i professors blogg. Se exempelvis What is behind Swedish cultural-racism och Den skarpa vinden à la Skåne förargat sig mot min hud

Andra berörda länkar: Vem äger flaggan, Den skarpa vinden i Skåne förargade sig mot min hud Vem äger flaggan Svensk? vad god dröj, Mätt din snorre, Vilse i mångfalden, Upptäck Sverige, Intressant? M. Zaremba, Invandring, integration, rasism, invandrare, diskriminering, 2, 3, 4, 5, 6

Läkare i rikets och patienternas tjänst. Ej tvärt om

Utifrån det allmänna intresset, ett imperativ som borde klargöras i sviten av händelsen i Astrid Lindgrens Barnsjukhus - i synnerhet läkarkårens inställning gentemot åklagarsidan - är att: Samhället dyrt avlönar sina läkare icke främst för att de skall ha sin delikata integritet behagade på rättvisans bekostnad, utan för att de skall göra sitt jobb i patienternas överlevnadsintresse, etiskt, professionellt - och enligt lagen.

The return to Warland. Detail. De Noli 2004

I ett debattinlägg i SvD 15/3 - Återhållsamhet kan skapa onödigt lidande - beklagar professor Daniel Tarschyso, ordförande i arbetsgruppen inom Statens Medicinsk-Etiska Råd (SMER) att

”Både bland läkare och åklagare känner man nu den professionella integriteten ifrågasatt”.

Här nedanför introducerar jag ett par reflexioner omkring det påståendet. Låt mig bara först framlägga den följande besynnerliga paradoxen, så djupt innerligen i den svenska politiska kulturen.

Å ena sidan det är i Sverige allmänt att betraktas som både ofint och meningslöst att ställa myndighetsutövare ”till svars” för deras handlingar. Notera även att man i Sverige använder i sammanhangen ”svar” i stället för ”ansvar”. Berörda lagar är till synes framförda, mer för att ursäkta myndigheternas agerande än för att i stället granska deras gärningar, deras makt, deras arrogans.

I den ovanstående meningen likställer jag som myndighetsutövare den svenska läkarkåren, poliskåren, et cetera.

Just det. Å den andra sidan, vid vart enda tillfälle den offentligjorda händelsen framtvingar en förklaring avseende ett kårmedlems beteende, då svarar kåren a) delvis i kollektivt försvar i en anda, kåranda som det heter, och b) man refererar aldrig till den samhälleliga konsekvensen av den påtalade handlingen utan till den personella affektiva, känslomässiga eller materiella konsekvenser som det inträffade skulle kunna innebära för utövaren, eller kårens.

Där skall allmänheten konstatera - i stället för public service – inget annat än ren fräckt, egotrippat yrkeskulturellbeteende.

För problemet handlar, utifrån det allmänna intresset, icke i första hand - eller i någon hand alls - om huruvida ”bland läkare (och åklagare) känner man nu den professionella integriteten ifrågasatt”.

För problemet handlar - utifrån det allmänna intresset - att livet av en människa, hur än ”litet” det livet var, kan ha tagit slut genom ett dråp eller en felaktig handling. Och för i så fall är det som skall primärt förhindras, inte att man överhuvudtagen skall undvika ”såra” en läkarkår hit eller en åklagarkår ditt.

För problemet handlar, utifrån det allmänna intresset, att det är med allmänna medel som alla dessa myndighetsutövare är finansierade och med det unik och precis ändamålet att dessa skall betjäna riket och deras medborgare. Och punkt och slut.

Och detta betyder att allmänheten bekostar sina läkare icke främst för att de skall ha sina känslor behagade utan för att de skall göra sitt jobb, i patienternas intresse, professionellt – och enligt lagen. Om nu är det så att lagen finns för alla, således.

Och detta skulle givetvis gälla för samtliga statliga yrkes- och myndighets utövare.
..
Själva resonemanget om ”dödshjälp” och eutanasi implicit i de diskussionerna refereras i Återhållsamhet kan skapa onödigt lidande kommenteras senare. Se annars mitt inlägg Folkpartiet (icke liberala):s motion för dödshjälp helt emot resolutionen av World Medical Association.
..
Marcello Ferrada-Noli
Med dr, professor

15/3 2009
.. ..
Andra om dödshjälp, eutanasi, Intressant, 2, 3, 4, 5
Länkar från Nonicoclolasos (docent Niclas Berggren) Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, AB

Doubtout. Den nyaste stressdiagnosen

Senaste året registrerades en hela 25 procentig minskning av sjukskrivningarna och nu går de sjukskrivna tillbaka till jobbet. Den minskning av svenskarna som för det ändamålet söker läkarbesök respektive rehabiliteringsåtgärder ställer ett stort problem för dem i branschen som har dragit ofantlig nytta av detta. Men nu är deras problem över. En ny stressrelaterad diagnos har upptäckts i Sverige och som snart kan komma att ersätta båda burnout (utbrändhet/ utmattningsdepression) och boreout!

The waiting for the word. De Noli (1977)

Först kom Burnout

”Diagnosen” Utbrändhet/utmattnignsyndrom kallades ursprungligen ”burnout” av California psykologerna. Allmänheten har lärt sig av median allt möjligt vad det otroligt anpassande utbrändhetsbegreppet kan innebära dock - ännu - ”Det finns idag ingen allmänt accepterad definition av utbrändhet”.

Alltså, rekommenderad läsning: ”Kejsarens utbrända kläder” (Sociologisk Forskning 1-05)

Sedan kom Bored out
Vad görde experterna då? Ju, man upptäcker en ny diagnos som heter ”boreout”. Precis som ”burnout” avser människor som stressar genom att ha mycket att göra, i ”boreout” stressar man av den motsatta anledningen, man har helt enkelt för lite att göra på arbetet, påstår forskare (DN 15/2).

Det problemet förväntas att bli ännu sämre "tack" den lågkonjunkturen som framtvingar fler och fler företag att drastiskt minska produktion och därmed arbetarnas sysselsättning.

Experten Aleksander Perski uppger till DN om boreout att ”Det gör reaktionen farligare än andra stressreaktioner eftersom man inte försöker få hjälp” (DN 15/2). Alltså, budskapet: var snäll och skicka de nya ”patienterna” att söka hjälp hos stressmottagningar. Och som annars numera upplever - förståeligt -en oviss framtid i dessa dystra tider. Ytterligare, experterna Marie Åsberg och Åke Nygren - enligt en inbjudan från AFA jag erhållit 20/2, 2009 - skall i ett kommande seminarium informera ”hur den rådande lågkonjunkturen ska hanteras för att det inte ska bli en ny epidemi av människor som insjuknar i utmattningssyndrom”.

Och nu till sist Doubtout. Eller Lagom stressyndrom, på svenska

Inte jag heller vill missa – vid det här gyllene kristillfället som det nuvarande finansiella läget tycks erbjuda – chansen att upptäcka en diagnos. Så har jag i dag upptäckt diagnosen ”doubtout”, eller ”lagom stressyndrom” på svenska. Min diagnos inriktar sig till den enda gruppen som till synes finns kvar att psykdiagnostisera vid arbetsplatserna. De som varken arbetar för mycket (och därmed stressar som i burnout) eller arbetar för lite (och därmed stressar som i bored out). Alltså hela resten, gruppen mitt i mellan, de som inte vet vad är det som bäst att göra för att inte hämna i väggen och av den anledningen kan hämna naturligvis just där.

Det består mitt upptäckta syndrom - som jag har utnämnt doubtout - att man varken har för mycket eller för litet att göra på arbetsplatsen och därmed hamnar man i en ovisshetsfälla, med stark känsla av bristidentitet, som leder till ej hanterbar stress. Eller också:

Doubtout: "Tillståndet där man inte vet vilken stress man har, eller varför man inte är stressad"!

Alltså alla andra är som sagt antingen högt eller lågt stressade. Man stressar ju i Sverige inte minst av att inte vara som alla andra. Således, när man inte vet vilken syssla är det som kan orsaka alldeles för hög respektive låg patologisk stress, hamnar man i en situation med många ”ovisshetsmoment” (därmed ”doubtout”) inför prioritering av sysslorna. Eller också, för att undvika risken att blir sjukare av ”doubtout”, bestämmer man sig i att det är lika bra att inte göra något alls på arbetet. Som i sin tur är en annan fälla eftersem det skulle leda till boreout.

”Lagom stressyndrom” blir säkerligen en mer känd och mer vinstgivande epidemi än de andra numera kända i rehabiliteringsgeschäft. Ty de allra flesta människorna i Sverige lider antagligen av ”Lagom stressyndrom”, dock hade dessa personer inte hitintills ett diagnosnamn. Men nu skall min diagnos lösa stressproblemet. Jag skall nu starta ett rehabiliteringsbolag för ändamålet och förväntar mig enligt praxis att Socialstyrelsen skall kalla mig för att vara med i utformningen av de nya diagnostiska kriterierna.

Marcello Ferrada-Noli, med dr i psykiatri, 14/3 2009

P.S. Självfallet har ni redan upptäckt att ovanstående "doubtout" är en ironi, och ni är välkomna till min portal om utmattningssyndrom som länkar till några inlägg med kritiska synpunkter om dessa otroliga diagnoser.

VAD VAR DET VAD JAG SADE: (klick på bilden)

Och om den påtalade stressen bland ungdomar hänvisas även här till "Does really OVER THE HALF of Sweden’s young women suffer of burnout?" , samt "stressen bland universitet studenter", här: "Stress" is not the cause of main problems in Swedish students, och här: Swedish university students. More poor than "stressed" 11/04, 2006 och här:

Intressant? 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, Andra om sjuksskrivningar (2), utbrändhet, utmattningssyndrom

Se även Hanne Kjöller artikel i DN 29/3 2009

Att definiera Kulturrasism

Kulturell rasism kan vara även ett uttryck av såväl ett uppsåtligt politiskt bedrägeri eller av ett undermedvetet främlingsfientligt affektivt tillstånd. Således, kulturrasisten sällan vill, eller ytterst sällan kan, erkänna sin faktiska biologisk-etniska rasistiska inställning.

Ansökan avslagen (Aplication rejected. De Noli 2004)

Vad är kulturell rasism?

Kulturell rasism, det ideologiska ställningstagandet av en individ eller organisation, avser att proklamera:

1. Att deras egen nation, etnisk tillhörande grupp, eller tillhörande socialklass har ett kulturellt, ideologiskt eller religiöst värdesystem samt socialt beteende som värderas kvalitativt överlägset gentemot de motsvarande tillskrivna invandrarna från fattiga länder oavsett hudfärg.

2. Att dessa invandrare skall som grupp bedömas att ha kulturella särdrag, religiösa övertygelser, allmänt leverne och socialt beteende som är överväldigande mindervärdiga, negativa, kriminella, och framförallt farliga för kulturrasistens land.

3. Att i enighet med proklamationerna ovan a) invandring från dessa länder skall upphöra eller kraftigt minimeras, b) de som redan är bosatta kastas bort åtminstone till dels, samt c) betydande begränsningar gällande mänskliga rättigheter av invandrarpopulationen borde introduceras (exempelvis rätt till boendevalmöjligheter).
.
Kulturell rasism - som ideologiska formulering - kan också användas i mörkläggningen av en egentlig biologisk-etnisk rasism, av en djupt rasistisk känsla eller diverse etniska fördomar mot utvalda nationella grupper.

Kulturell rasism kan därmed vara även ett uttryck av ett uppsåtligt politiskt bedrägeri av sina förespråkare eller produkten av ett undermedvetet affektivt tillstånd. Således, kulturrasisten sällan vill, eller ytterst sällan kan, erkänna sin faktiska biologisk-etniska rasistiska inställning.

Följande från min text What is behind Swedish cultural-racism :

Put it in general terms, those who hate the Arabs or the African immigrants do not hate them much for the religion they profess or the colour of their skin, but rather because they are believed to represent the most poor segments of society. Because they live in the unfashionable "gethos" they are assigned by the force of their poverty. Because they represent a social misery we are ashame of, that rather would prefer to ignore, or has been repressed at consciousness.

Society, as well as the individuals that compose it, also has a consciousness. And this social consciousness is the ideological constellation of prevalent culture, prevalent moral, prevalent religious beliefs and prevalent ideology in the juridical system. In each of them we will find the spirit and profit of the rich but the absence of the oppressed and the poor.
..
Secondly, to regard those immigrant as miserable social class is not only unfair but an act of ignorance and contempt towards an important (and numerous) segment of the Swedish population and which represent a creative, enormous and dignifying social potential for the moral and economic prosperity of this country.

För hela inlägget klicka här
. .

Marcello Ferrada-Noli, 13/3 2009

Andra berörda länkar: Maria Ferm, Vem äger flaggan, Den skarpa vinden i Skåne förargade sig mot min hud Vem äger flaggan Svensk? vad god dröj, Mätt din snorre, Vilse i mångfalden, Upptäck Sverige,

Intressant? M. Zaremba, Invandring, integration, rasism, invandrare, diskriminering, Råsengård, främlingsfientlighet, islamofobi

Från sorg till agerande. Om skillnad mellan forskare och journalister

Det finns förvisso skillnader mellan å ena sidan forskare, professorer, doktorander, vetenskapligt skolade folk i andra ord, och å andra sidan journalister samt professionella eller privata skribenter.

Mourning at Warland. DeNoli 1974

..

Man skulle tro att denna skillnad har mer att göra med kunskapens omfattning, beprövad expertis utifrån disputationernas ämne, docenturinriktningar, chair benämningar, etc. Men så är det inte.

Åtskilliga journalister och ledarskribenter, och även privata bloggskribenter, är ofta väl akademiskt skolade och har ett professionellt sätt att förse sig med vetenskaplig information, hantera och förmedla den informationen samt återge sina egna åsikter i debatten.

En skillnad kan däremot bestå att det är journalisterna som till synes äger – om inte rätten – makten att selektera vilka forskare skall uttala sig i de papperstidningarna eller övriga medier i vilka journalisterna är anställda. Något som kan likställas med att journalisten i verkligheten selektera och bestämmer vilka teser skall - istället för andra - förmedlas till allmänheten, omkring en viss debatt eller nyhet. Ytterligare, icke politiskt korrekta uttalande som experterna undantagsvis tillåts sällan publiceras därefter i tidningens on-line upplaga.

Emellertid, tack den nya bloggmedia – som växer med accelererade kraft både i kvalitet och i kvantitet - kan ovan relativt snart vara en till ”thing from the past”.

Med detta sagt, kvarstår en egentlig skillnad som ofta kan noteras i termer av åsiktspublicering. Nämligen, forskaren är mer ofta angelägen att föreslå lösningar för de samhälleliga problem som han/hon analyserar. Dessa åtgärder kan vara direkt uttalade eller implicit i det problemkarakteriserandet.

Exempelvis i den pågående debatten avseende möjliga faktorer som intervenerar i skolmassakers etiologi – debatt som naturligtvis återaktualiseras vid varje sådan tragisk episod – föreslår forskare de åtgärder som de tycker lämpligast. Alltså adekvatast utifrån de variabler som kunnats identifieras som mest förekommande. Riskfaktorn, heter det i epidemiologiskt språk.

Skolmassakers etiologi

En professor i pedagogik vid högskolan i Gävle, Peter Gill, som faktiskt har den forskningsinriktning våld i skolorna, har kunnat isolera en av dessa faktorer, nämligen mobbning. Han exkluderar självmordsbeteende som regelförekommande vilket är i korrespondens med vad jag har hävdat tidigare (2008) i mitt inlägg Utvidgade självmörd är det inte. Ytterligare, mina senare beräkningar visar att denna exkluderande är statistiskt signifikant i jamfört med andra jämtförbara egenskaper.

Följaktligen, undertecknad har i Skolmassakrer. Mobbning viktigast i multiorsakssambandet förespråkat förebyggande insatser gentemot mobbning vid svenska skolor som en konkret åtgärd att hantera den riskfaktor som professorskollega Peter Gill har påtalat dessa tragedier innehaver. Problemet är att betrakta som allvarligt och inte minst efter professor Gills rapport Vart tredje mobbningsfall utförs av lärare mot elev i DN-debatt (16/2 2007), kvinnliga lärare dessutom, vilket då orsakat visst obehag hos etablissemanget.

Sanna Rayman, Ledarredaktionens blogg (SvD 12/3) beklagar i Käpphästar vid debattens vattenhål har läst med "visst obehag" övriga debatörenas inlägg beträffande händelserna vid skolan i Winnenden - bland annat teser om mobbning - publicerade i Newsmill. Ledarskribenten har visserligen rätt när hon karakterisera fenomenet som multicausal, av multiple orsak.

"Allt smälter samman och en dag rinner bägaren över. Mobbning, olycklig kärlek eller frånvaron av kärlek, närvaron av vapen, psykiska problem, svårigheter i skolan... Allt sammantaget är det en fruktansvärd kombination av bördor, visst".

Däremot verkar SVD-ledarbloggen ta därefter en eklektisk inställning gentemot huruvida det finns eller ej att göra något till problemet.

"Men ta bort flickvänsproblemet. Ta bort skolor med krav. Ta bort Counterstrike. Med detta gjort, skulle vi då vara befriade från framtida bägare som rinner över?"

Denna fatalist påstående lämnar en förtvivla som kanske motsvara läsarens sorg omkring det inträffade. Det som istället behöves är förebyggande åtgärder för att försöka undvika en ytterligare anledning till sorg.

Om inte naturligtvis journalisterna presenterar egna eller andras vetenskapliga beräkningar som anger belägg för motsatsen, eller för alternativa huvudfaktor i det orsakssamband.

Igen. Att bekämpa mobbningen kan vara den mest konkreta åtgärd som finns tillgänglig för skolmyndigheter för att minimera risker för sådana förfärliga händelser.

..

Inlägget är även publicerat på Second Opinion.

Marcello Ferrada-Noli, 12/3 2009

Länkar 1, 2, 3, 4, 5, 6, med 7, 8, 9
Intressant?

Skolmassakrer. Mobbning viktigast i multiorsakssambandet

Att bekämpa mobbningen kan vara den mest konkreta åtgärd som finns tillgänglig för skolmyndigheter och samhället i övrigt för att minimera risker av sådana förfärliga, sorgliga händelser.

Läs även det nyare inlägg Från sorg till agerande. Om skillnad mellan forskare och journalister

DN erbjuder i dag en fullträffad analys avseende skolmördareprofil i en intervju med Peter Gill, professor vid Högskolan i Gävle, numera The University of Gävle (”Skolmördare ofta mobbade”, Annika Hamrud DN 12/3 2009. Ej ännu on-line).

Professor Peter Gill, som är en internationellt uppskattad forskare inom sitt fält våldspedagogik, klargör med vetenskapligt belägg att det är framförallt mobbning, och inte patologisk självmordsbenägenhet, ”dramatiskt självmord” eller annat, den faktorn som skall identifieras vid detta komplicerade fenomenet som skolmassakrer är.

Sara Damber, grundare till och styrelseordförande i anti mobbingorganisationen Friends, är av samma åsikt och utvecklar i ämnet i sitt inlägg Mobbning är orsaken bakom skolskjutningarna (Newsmill 11/3 2009).

Också vid dödskjutningarna i finska Kauhajoki 2008 hade man hårddragit självmordtesen i form av ”utvidgat självmord”. Detta ifrågasattes i mitt tidigare inlägg Utvidgade självmörd är det inte.

Självmord är den avsiktlig akten av en individ med syfte att dö som påföljd av just den skada som individen medvetet har beslutat att tillfoga mot sig själv. De offren vilka tragiska död inträffade vid händelserna i Kauhajoki, Finland, dog nämligen ej av självmord, utom av förövarens. I Tyskland blev förövaren dödad av polisen.

Av åtta fall som tidigare har redovisats av sådana massakrer som har inträffat i USA (n=4), Tyskland (n=1), Finland (n=2), samt Kina (n=1), skulle endast ett fall kategoriseras som ett utvidgat självmord eller självmordspaktfall.

Professor Peter Gills klarläggande beträffande faktorn mobbning som gemensam egenskap hos förövaren i dessa skolskjutningar är av hög relevans i förebyggande ändamål. Nämligen

Att bekämpa mobbningen kan vara den mest konkreta åtgärd som finns tillgänglig för skolmyndigheter för att minimera risker för sådana förfärliga händelser.

Marcello Ferrada-Noli 12/3 2009

Några referenser
Berman, Alan L. "Dyadic Death: A Typology." Suicide and Life-Threatening Behavior 26 (1996):342–350.
Felthous, Alan R., and Anthony Hempel. "Combined Homicide-Suicides: A Review." Journal of Forensic Sciences 40 (1995):846–857.
Milroy, Chris M. "The Epidemiology of Homicide-Suicide (Dyadic Death)." Forensic Science International 71 (1995): 117–122.
Nock, Mathew K., and Peter M. Marzuk. "Murder-Suicide." In Douglas G. Jacobs ed., The Harvard Medical School Guide to Suicide Assessment and Intervention. San Francisco: Jossey-Bass, 1999.

Andra relaterade nyheter 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8

What is behind Swedish cultural-racism

För den svenska definitionen av Kulturell rasism klicka här: Att definiera Kulturrasism

This text below is the continuation of my first post on this issue of cultural racism
________________________________________
Put it generally, those who hate the Arabs or the African immigrants do not hate them much for the religion they profess or the colour of their skin, but rather because they are believed to represent the most poor segments of society. Because they live in the unfashionable "gethos" they are assigned by the force of their poverty. Because they represent a social misery we are ashame of, that rather would prefer to ignore, or has been repressed at consciousness.

.Refugees returning to Warland. Detail. De Noli 2004

Society, as well as the individuals that compose it, also has a consciousness. And this social consciousness is the ideological constellation of prevalent culture, prevalent moral, prevalent religious beliefs and prevalent ideology in the juridical system. In each of them we will find the spirit and profit of the rich but the absence of the oppressed and the poor.

Secondly, to regard those immigrant as miserable social class is not only unfair but an act of ignorance and contempt towards an important (and numerous) segment of the Swedish population and which represent a creative, enormous and dignifying social potential for the moral and economic prosperity of this country.

What is cultural racism?

Cultural racism is the ideological position that proclaims a) total or partial restrictions for the immigration of coloured individuals from poor countries or countries of the Third world, b) limitations regarding the human rights of the immigrant population, and c) that claim to ground such positions partly on the cultural characteristics of the immigrants and their social behaviour - generally assessed as less worthy, negative, inappropriate or not desirable - and partly on a purported supremacist culture of their own.

Cultural racism is in fact a deception covering a biological racial position, a deep racist feeling, or ethnic prejudices against selected national groups. Thus, cultural racism is the manifestation of an intentional political fraud of its proponents or the product of a sub-conscious affective state. I.e. the cultural racist will not or cannot acknowledge his real ethnic racism.

My point with the factual illustration in the text given in the precedent post is - so far - that the argumentation related to foreign-status (i.e. foreign-born individuals as such) as the main criteria to oppose migration or improve the conditions of the immigrant population of Sweden is NOT tenable.

Behind pseudo argumentations of foreign-status versus "the real meaning in being Swedish" and different cultural related issues (as "manners", dress-code and others of the like) there are real determinant at stake which have not been yet clearly identified, possibly not even by the so called "ethnic-racists" or the "cultural-racists" their selves.

With this said, I do not dispute that the followers of the different emerging agrupations within the Swedish far-right know and have clear what changes they would like society to implement on behalf of their ideology. They also have their argumentation, lousy or not, on why they want those changes. What I say is that is not clear why they want those changes. Again, I am not referring to the reasons or arguments given for the proposed changes. My query refers instead partly to the motivational and ideological issues at individual level, and partly to the social-psychological factors underneath the apparently growing cultural racism in Sweden.

In other words one relevant issue in this debate it would be to inquire into the psychological mechanisms moving these individuals, and moving “the silent majority” following them inside and outside the established political system, parties, etc, to adopt these clearly irrational or logical-incongruent positions. They might have been presented in the media as naiv, armed with unopular or ridiculous propositions and looking foolish. But they are for that part “convinced fools” and in the path of convincing others.

One main contention in my theses about this kind of cross-cultural conflict, now represented in the political agenda due to the re-emergency in Sweden of the racist far-right, is that one of the social-psychological mechanisms may be that one of Alienation. Alienation in the psychological level of men leads to alienated social behaviour and then to ideological conceptions that would intellectualy legitimate it. In its turn, what is it alienated is in the first place are the ideological premises prevalent in the society, ruling in a given society in a given period.
..
Yet, there may be other psychosocial mechanisms behind processes considered as political. This is the case of the conceptions around "trends", "popular", or "fashion" in political views. This aspect was also demonstrated in the illustration presented in mi precedent post (which actually happened in reality precisely as related). This happens when "common people" in a given society by first attributing superior economic values to another society they perceive as "stronger" (the model), ends by copycat or imitate social behaviours and cultural behaviours they identify as characteristics of the model society.

In fact the above is also a "cultural" process subjected to manipulation. They, the commons, at the end consume the culture and the values decided by the establishment according to their own strategies of international alliances in benefit of their political (and economic) interest. This would entail the cooperation in economic, military, geopolitical, and other levels. In concrete, the "ideologization" task is implemented by the machinery appointed by establishment in the cultural power. That is why they are there for.

One clear illustration is given by the current attitudes of "the public" against immigrants of Arab origin and Muslims. We cover this as a religious, or cultural, or political or whatever matter, inclusive "a matter of taste". In fact those who regard them as undesirable do so because they have been culturally educated in the last twenty years or so (in fact, since the first oil-motivated USA invasion in Irk, early nineties) to associate these people with terrorism, jihad, "anti Western" militant behaviour, or whatever undesirable attribute. The political points that nowadays the emergent far-right is scoring in Sweden are a consequence of this psychosocial manipulation with the public at large resulted of the political and military alliances between the Swedish establishment and NATO.

Is in this same context of NATO's foes and allies where the allegations of "anti sionist" behaviours in Sweden - in the aftermath of an anti Israel demonstration in Malmo - it should be analysed. The debate has been prompted by the pro Israel lobby in Sweden and has been commented in the Swedish bloggosphere.
,,...
It can sound farfetched that issues of "pure culture" or our "own ideas" can be traced to such mechanical issues of economic and political interests of elites of power at macro level, at international level. Yet it is the truth, the covered truth.
..
Further, what is fashionable, what is prevalent popular, even what is art, etc, has cultural anthropology already explained in terms of socioeconomic determinants related to our conceptions or ideations (ideations as in föreställlningar, not the same than ideology) about power, supremacy, social leadership, etc.

This can very well explain the non-critical support among the population and its representatives to strategically political initiatives – from the current and past government – as the one to dissemble Sweden’s traditional foreign policy (neutrality and self determination) to assist NATO and “big power” in wars of occupation abroad. ..
Cultural racism, immigrants as social class, and class society
A third aspect I intend to introduce in this debate is the consideration anew of the criteria of social class, moral and social values related to the class society, as paramount in explaining the phenomenon under debate: the emergent cultural racism in the Swedish society.
..
Pseudo notions as ethnicity being the main explanation for this are as I said, not tenable. I mean, plainly, those who hate the Arabs or Africans do not hate them much for they religion or their skin, but because they are believed to represent the poor segments of society. They represent the reality which we would rather repress at conscious level. Society, as well as the individuals that compose it, also has a conscious. It is the ideological constellation of prevalent culture, prevalent moral, prevalent religious believers and prevalent ideology in the juridical system.

And it is easy hypothesize associations - and score populistic points on that base - between poverty and criminality, as it is stated they share the same habitat, the same commune, or the same school.

Sweden IS a class society. Economically, socially, and culturally. No doubt about this. Immigrants are defined in one of that class system. The poor, the working class in the heaviest segments of labour, the miserable. In a class society – exactly like in the cast system of the old Brahmanism India times – no one would regard as desirable, or even permissible in many sectors, to elevate these miserable, “uncultivated”, the plebe in another words, to the category of full adequate citizens. No matter how good they would behave. The door remains closed. Period.

To be continued

Marcello Ferrada-Noli, 11/3 2009

links: Vem äger flaggan, First text (factual illustration) for the present article. In Swedish
Intressant? Vem äger flaggan Svensk? vad god dröj, Mätt din snorre, Vilse i mångfalden

Öppet Sverige och kulturell rasism

Andra berörda länkar: Vem äger flaggan, Den skarpa vinden i Skåne förargade sig mot min hud , Upptäck Sverige,
Intressant? M. Zaremba, Invandring, integration, rasism, invandrare, diskriminering, Råsengård, främlingsfientlighet, islamofobi

Den skarpa vinden i Skåne förargade sig mot min hud

[Apropå Vem äger flaggan av Maciej Zaremba. Här följer en sann berättelse om ett verkligt inträffande]

My painting One-way train (La partenza). Explanatory text down below

Lund. Fredagen den 8 november 1977 en genuint kallblåsig kväll. Den skarpa vinden à la Skåne förargar sig mot min hud. Jag står alldeles utanför pressbyrån mitt över gatan vid den gamla tågstationen. Jag söker där asyl i väntan på Stockholms nattåg.

.....

Jag har för en gångs skull rymligt god tid för tåget. Jag är då avspänd, undantagsvis inte jumpy för vartenda ljud, och stoppar i en ficka en tågbiljett, mitt dåtida hopp. I den andra ligger mitt blåpass från en Genève konvention. Främmlingspass, står ovanpå. Jag tittar på perrongen i vinkel tvärs över. Jag tänker säkerligen på de väskor som flyktingar medtar från sitt land och som aldrig skall komma att packas ner på riktigt. Det hade jag skrivit om. I Rom 1975.

Hörde lugnt bakom mig gnistrandet av den gamla kioskdörren. Ögonblickligen därefter ett vrål, några som skriker bakom mig. Skrål är väldiga, gutturala, som de flashbacks från gamla strider som jag utan vidare ville fara ifrån för gott. Utan erinra. Utan någonting.

Jag vänder mig. De är vredgade, som när ilskan fyller själen och gör ögat svart. De skriker åt mig ord som jag inte förstår. De är bara två. De greppar sina ölburkar och viftar och hotar.

..
Jag återförbereder, självrörligt, den överlevandes slagrutin. Allt klart för striden.
..
Jag talar knappast ett ord svenska, och ännu mindre för den delen förstår jag dialekter på skånska. Jag skriker då på engelska:

What is your bloody problem [¤Bip!@#]!! - What have I done to you?!!

Och då kommer det mest otroliga, det mest antiklimatiska svaret som jag någonsin hade kunnat förvänta mig i sådana sammanhang.
..
”Ledaren” i duon säger till mig med betydligt sänkt röstläge, näst intill i vänlig rytm, formulerat på engelskånka:

Ahh...Okkeeyy! Is very good you are engelskman because, you know, we don’t like foreigners here in Sweden, you know. . .Want a bärs?

Jag fattade, efter en liten snabb - helt surrealistisk - stund.

Självklart: Engelsmän, Amerikaner, Tyskar, Italienare, Franskmän, etc. De är INTE att betraktas som "utlänningar" i Sverige. Tvärtom. De är att respektera, bugga inför, bjuda på öl. De är i allmänt att imiteras i klädsel, beteende, uniformer, utrikespolitik, filmsmak, food smak, bad smak, you name it. Spelar inte någon roll att de har ett annat kroppsspråk eller ”värderingar” och sak samma om de kommer tre minuter för sent.

Däremot turkar, bolivianer, irakier, iranier, palestinier, afrikaner, araber, rumäner, etc. DE är utlänningar, alltså ”foreigners”. De skall man slå, vråla åt, förelämpa, hona, skratta åt.
..

Allt ovan enligt de nya rasister som inte ens vet a) vad sort av rasism deras rasism handlar det om, och b) vilka mekanismer som finns bakom deras individuella ideologiska beteende.
t..
Continuation here: What is behind Swedish cultural-racism?

Marcello Ferrada-Noli

My poem One-way train (La partenza):

For the English translation click on the text here below

Marcello Ferrada-Noli, 10/3 2009
..
Andra om temat 1, 2, 3
Intressant? Svensk? vad god dröj Vem äger flaggan Mätt din snorre, Vilse i Mångfaldel

Svensk högermedia bär också ansvaret

De svenska tidningarna, genom dess överdrivna och i sammanhangen oansvariga nyhetsrapportering, bär också ansvaret för hur demostrationen i Malmö uppfattades/manipulerades i utlandet. I den inhemska planen har varit strävan att ta politiska poäng genom att exempelvis hårt spekulera omkring bland annat den - egentligen korrekta - närvaron i demostrationen av partiledare tillhörande oppositionen till den högerregeringen som dessa tidningar stödjer. Dessutom har man hårdvinklat betyselsen av vissa handlingar som - när sanningen kom fram i dag - visade sig att vara av en hel annan dimension. Läs hela i den här uppdateringen.

Marcello Ferrada-Noli, 9/3, 2009

Rapporteringen om demonstrationen i Malmo även här, och här, här, här, har, och här.

Bloggare versus media

Var bloggandet i FRA-lagdebatten endast möjligt tack gammelmedias ledarsidor?

Det är i sig inte relevant att tala om "gammelmedia", inte heller för den delen om "riktiga media". Det finns emellertid behov att tala om riktig journalistik.

Och ifall hederlig nyhets- och kommentaråtergivning sker i alla sorts media. Alltså inser jag som viktigare i diskussionen att analysera huruvida den teknisktraditionella såväl som den tekniskt nya media förmedlar seriöst och sanningsenligt.

Foto: Skärmdump, Babel, SVT.

PC för alla publicerade nyligen en artikel från Reuters, "Varannan läser hellre nyheter på nätet än i papperstidningar"(4/3, 2009), vilken uppger att traditionella papperstidningar anses förlegade och tappar läsare.

Som anledning ges den nu populära förklaringen om Internets framgång. Den förklaringen har man på sistone fått sällskåp av fenomenet lavinartad ökning av bloggandet och respektive utveckling av bloggbeteendet i samhället. Vid den USA undersökningen som refereras i PC för Alla hade man fastlagt att den ökningen av läsandet i nyheter vid Internet vs. traditionella tidningar var av inte minst 40 procent inom det sista året! Ja, ungdomar föredrar i 70 procent nätet i jämförelse med tidningar, heter det.

Icke desto mindre finns ett alldeles intressant konstaterande givits i Reuters artikeln, med ett citat av Howard I. Finberg:

"Bara för att nyheter ligger på internet innebär det inte nödvändigtvis att det inte ligger mer traditionell journalistik bakom dem".

Howard I. Finberg är director of interactive learning at the Poynter Institute for Media Studies in St. Petersburg, Florida). Annars hade Finberg vid ett annat sammanhang till och med hävdat att vissa papperstidningar icke skulle överleva inom nästa 25-50 års period.

Varför inte åstadkomma en hälsosamma och fertila symbios mellan skribenter i olika media, intellektuellt enades i ett konkret ämne, konstruktivt opponerades i ett mångfält av åsikter?

Jag för min del medger att fenomenet är mer komplicerat än så, och dessutom angår ett alldeles för viktigt tema - ett sådant som numera svider mitt i hjärtat av en hel befolkningskultur – för att det skulle räcka sammantagas i ett snabbt inlägg. Men låt mig avancera följande, från mitt bloggande perspektiv:

1. Bloggandet - allmänt betraktat - har inte hitintills kunnat ersätta journalistiken i nyhetens huvudkvalitativa egenskap.
Det kan förändras, visst. Frågan är om Friberg ovan har rätt även gällande den närmaste framtiden. För nuvarande är det (igen, allmänt betraktat) precis som Jan Guillou sade nyligen i SVT2/Babel angående journalistik huvudegenskaper, i en debatt med bland annat Sofia Mymlan Mirjamsdotter och PM Nilsson. Professionell journalistik utför (eller anses utföra) exempelvis seriös kontroll av källor, egentligen av hela det publicerade materialet när det refererar till fakta och person. Bloggarens skrivelse går i stället direkt från huvudet till tangentbordet, tror mig hörde Jan Guillou säga.

Det finns förvisso bloggare - bland annat freelance journalister eller andra forskningsvana skribenter, även allmänt privata - som i högsta grad utför bloggrapporteringar med det kvalitet som exempelvis Guillou gör gällande. Men detta är definitivt inte regeln.

Varför skulle vi bloggare (privata, journalister, forskare) inte i första hand föredra att publicera i papperstidningarnas debattsidor? Jag kan föreställa mig följande anledningar utifrån författarens, några byggda i egen erfarenhet som papperstidningsdebattör:

a) Svarslatens från debattredaktionens sida. Nämligen den långe väntetiden innan författaren säkerligen vet om inlägget blir eller ej antagen.
b) Författarens ej acceptans av tidningens ideologiska profil. Alltså en s.k. principfaktor,
c) Ovilja att få texten editerad och/eller avkortad (se motsatsen i punkt b, nedanför)
d) Bloggpublicering ger däremot möjlighet att använda de överlägsna tekniska möjligheter som bloggpublicering ger, såsom införa korrektur och/eller uppdateringar post-publicering
e) Plus möjligheten av direkt läsarens feedback genom kommentarsystemet om så önskar man att ha som finns tillgängliga för allmänheten.
f) Länkande från andra bloggar vilket ökar givetvis läsarpublik.

Och varför skulle vi föredra i första hand publicering av sitt inlägg i en papperstidning?

a) Som debattör har det viktigaste anledning varit för mig den möjlighet att kunna nå delvis hela tidningens läsarkrets och delvis utnyttja den multiplicerande effekt vid andra media som kan uppnås beroende på inläggets samhälleliga relevans. Exempelvis, i samband med ungefär hälften av mina inlägg publicerade i DN har jag kunnat vidare utveckla om det publicerade ämnet i DN-debatt, vid intervjuer utförda av SVT Rapport och även andra papperstidningar. SR intervjuer brukar också förekomma. En sådan utvidgning kan bloggandet inte ersätta om inte i optimala fall handlar om etablerade blogg med både stor public och länkande process. I dessa fall är kanske inte så intressant att tänka på en ökade ekot-effekt genom papperstidningar.
..
b) En annan fördel kan vara den beskrivet av Professor Bo Rothstein, som påtalar i hans hemsida (han undertrycker att hemsidan är EJ en blogg) "Att andra granskar vad man publicerar leder förhoppningsvis till en kvalitetshöjning av argumentationen i två led. Dels skärper och hyfsar skribenten argumentationen eftersom hon eller han i förväg vet att någon annan kommer att kvalitetsgranska texten. Dels leder granskningen ofta till förslag på omskrivningar som leder till förbättringar."
..
Kollegan Rothstein återger dessutom i sin hemsida viktiga diskussionspunkter som borde tas på allvar inom diskussionerna - dessvärre sällan förekommande - om bloggetiken och andra principiella frågor. Exempelvis sitt argument att det skulle finnas "väldigt lite som talar för att bloggosfären är en tillgång för den form av demokrati som benämns "deliberativ demokrati".
..
Skulle kunna en mer blogganpassade Internettidning, eller systemet som i News Mill, Arvidfalk.se eller andra liknade initiativ erbjuda en alternativ lösning kapable av att beakta de flesta invändningar respektive fördelar ovan?
...
(Återkommer sedan med en uppdatering).

2. Således är - i strikt mening - inte relevant att tala om "gammelmedia", inte heller för den delen om "riktiga media".
Det finns emellertid behov tala om riktig journalistik, och behovet av den i alla sorts media. Alltså inser jag som viktigare i diskussionen att analysera huruvida den tekniskttraditionella såväl som den teknisk nya media förmedlar seriös (framförallt sanningsenligt) nyhet, åsikter och kommentar.

3. Det är befängt att påtala om en absolut kreativ bloggsfär (här refererar jag till bloggandet som avser samhälleliga ämnen) som helt oberoende av tidningsmedia.
Många inlägg som produceras i bloggosfären, delvis direkt refererar till en artikel eller ledare publicerade i "gammelmedia", alltså ett material som kommer därifrån lustigt nog, och delvis länkar bloggaren sina författade åsikter till den tidning.
Bloggaren i den bemärkelsen agerar som en tidning kulturparasit. Emellertid, är det inte spridningen av nyheterna/åsikter det som papperstidningarna vill uppnå i publicistiskt ändamål?

Niklas Ekdal utvecklar om en viss "beroenderelation" som bloggaren skulle ha gentemot papperstidningar (Tack och hej! DN/7-3).
Niklas Ekdal hävdar bland annat att den privata bloggares roll i FRA- debatten aldrig hade tagit sig utan ledarsidorna (dock vi vet den motsatsen har också förekommit!).

Det påståendet är inte helt korrekt.

Som en nära illustration, de flesta inläggen i Professors blogg som avser FRA- debatten har inte varit berört i det sammanhanget av tidningsledare. Tyvärr.

Och hur den tolkningen (ledarsidorna orsakade FRA-lag bloggandet) skulle förenas med påståendena om en "manipulerade" FRA-lag bloggbävning som antydes i den nyligen debatterade DN-ledare Konstgjorda gräsrötter, (2/3, se även Gräsrötter effektiv pr, DN 28/2, och Professors blogg kommentar här)?

4. Intetsägande bloggar och argumentation in personae.
Vad som publiken nämligen är trött, trött av, är att förlora tid i intetsägande bloggar, bloggar med endast okvalificerat tyckande, eller bloggar som använder sig framförallt att argumentation in personae.

5. Länkpraxis
Vad som publiken nämligen är trött, trött av, är konstatera att ett och samma team av bloggare oftast länkar varandra oavsett om den relevansfaktorn i dessa bloggsinnehåll uppfylles eller ej, samtidigt som dessa inte länkar till bloggar som är relevanta till det tema under den aktuella debatten. Dessutom citerandepraxis är näst intill obefintligt.

Givetvis är bloggosphere inte en vetenskaplig arena, men någon form av etiken och sed i den bemärkelsen borde införas.

6. Tidningar inte alltid är konsekventa.
Vad som publiken är nämligen trött, trött av, är att tidningar inte alltid är konsekventa i nyhetsförmedlingsprocessen med de värderingar dessa tidningar annars proklamerar.

7. Granskning av makten bakom nyheter, en ur viktiga samhälleliga funktion
Vad som publiken nämligen är trött, trött av, är att tidningar inte ställer som första prioritering granskandet av den politiska och ekonomiska makten och relaterade faktorer bakom en nyhet, ledare, eller kommentar. Denna ur viktiga samhälleliga funktion är det som bloggosfären har kidnappat. Och vilken tur för samhället att någon gör det arbetet.

Marcello Ferrada-Noli, 9/3, 2009

FRA, fra-lagen, Allt om FRA . Median, mediarna, medier, 7, 8, Andra bloggar om media-diskussionen (listan i kreafonblogg) om: Babel, Second opinion, Newsmill, bloggar, gammelmedia, medborgarjournalistik, media, intressant.se. Foto: Skärmdump, Babel, SVT. Mårtenssons initiativet 1, 2, 3., Bo Rothstein, Från Mimlam: journalistik, media, mymlan tipsar Etiketter: Babel, bloggvärldsbloggen, gammelgädda, Guillou, svt Intressant? Opassande , Ulf Bjereld, Kulturbloggen.com

Herr Gudmundsons politiska våld

Herr Gudmundson riskerar att ännu en gång äventyra SvD:s goda anseende. Nu senast med sitt inlägg ”Det finns inga ursäkter för kravallerna, Ohly”, återgivet med underrubriken ”POLITISKT VÅLD”.

Det handlar alltså, enligt herr Gudmundson, om politiskt våld. Och som skulle ha inträffat i en demonstration tillkallad som protest mot det som Israel gjort i Gaza, upprepande, självsvåldigt och hänsynslöst – det som upplevts av många, även israeler, som ett högerdrivet folkmord på den Palestinska befolkningen.

Det som egentligen handlar om en VÅLDSAMT militärintervention som förargade större delen av herr Gudmundsons 6,6 miljarder medmänniskor som befolkar denna jord.

Ett övervåld som förbannades - med enstaka undantag – av samtliga regeringar i det världssamfund herr Gudmundson lever i. Ja, till och med numera av USA.

Som fördömdes av de allra flesta bland världens 19 stora religioner. Vilka tillsammans motsvarar 99 procent av alla troende som överhuvudtaget finns.

Och som även fördömdes av nästan samtliga journalister, överväldigande delen av läkare, et cetera.

För väldigt många av dessa, Herr Gudmundson,

den VÅLDSAMMA fascistinterventionen i Gaza representerar en grov våldtäkt av hela begreppet av människovärde.

Ty det handlar om ett begrepp som bevaras med den yttersta omsorg av varje anständig individ här på den jord Du promenerar.

Det begrepp för vilket 70 miljoner soldater fick stupa i andra världskriget. För att med sitt blod möjliggöra bildningen av Förenta Nationerna och den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna som antogs i FN:s generalförsamlingen och kungjordes den 10 december 1948.

En princip som skulle gälla för alla.

För ALLA, Herr Gudmundson – oavsett hudfärg, religion, språk, socioekonomisk status.

Alldeles nyss, innan jag läste Ditt ensidiga inlägg om politiskt våld, hade jag publicerat inlägget Papperstidning som gärna tiger, papperstiger som går omkull.

Där visas också hur sanningen kan vinklas, och kan tigas. Särskilt i Debatten om bloggar och media hävdar jag att det i strikt mening inte är relevant att tala om "gammelmedia", och inte heller för den delen om "riktiga media". Det finns emellertid behov av att tala om riktig journalistik. Och ifall hederlig nyhets- och kommentaråtergivning sker i alla sorters media. Alltså anser jag att det i denna diskussion är viktigare att analysera huruvida den tekniskt traditionella såväl som den tekniskt nya mediavärlden rapporterar seriöst och sanningsenligt.

Visst kan Du och jag samspråka om politiskt våld, herr Gudmundson.

Läs dock först mina ovan nämnda inlågg för att kanske bättre förstå varför har jag - och säkerligen många andra - genomlidit läsandet av Ditt inlägg som manifest avser att exkludera en viktig del av sanningen.

Den dag då her Gudmunson skall författa ett professionellt journalistiskt inlägg om demonstrationer mot VÅLD i Gaza, således med ett omnämnde av det VÅLD kontexten refererar till, då och endast då är hans skrivelse värdig hans läsare.

Her Gudmunson kan också utnyttja tillfället i sitt besök att läsa Professors bloggs inlägget Piratpartiet och Don Quijote, och som beträffar her Gudmunsons osakliga påhopp gentemot dessa ungdomar.

Marcello Ferrada-Noli/ Professors blogg

En blogg som har tagit positiv ställning för Israels rätt att existera som nation och land, alldeles såsom beträffande Palestiniernas rätt att existera som nation och land.




Wikipedia: Genocide is the deliberate and systematic destruction, in whole or in part, of an ethnic, racial, religious, or national group.

Andra om ämnet: 1, 2, 3, 4. Om islamofobi
Malmo, antisemitism, rasism, Intressant?

Papperstidning som gärna tiger, papperstiger som går omkull

[Denna post har uppdaterats HÄR (Vinklade pappertidningsrubriker) den 25/3 2009]

Professors bloggs teser vid FRA-lagens problematisering

Anti FRA-lagmotståndet leddes av en flagga med många färger som ambulerades i hela riket med hjälp av en enda känsla: en gemensam övertygelse om integritetsvärde, om människovärde, oavsett övriga positioner.

Voltaire imprisoned in La Bastille, and writting on the wall
Oilpainting by Francois Bouchot

Inledning
Har fått en inbjudan från doktorand Mikael Nilsson (MinNimaliteter) att bidraga till den FRA- motstånd antologin.

Professors blogg (här avkortad PB) har i diskussionen omkring FRA-lagen huvudsakligen behandlat följande tre aspekter:

i) orsakssambandet av FRA-lagen i politiskt strategisk mening, vilket ledde till problematisering av den underordnade utrikespolitiska doktrinen och det respektive underrätelseengagemanget för försvaret;
ii) ämnena beträffande den eventuella försämringen av demokratisk hälsan i samhället samt diverse integritetsskadeproblem som lagen innebär för individen - inte minst vid massavlyssning. Ett klassikt tema inom mänskliga rättigheter; och
iii) Ytterligare, PB anförde övriga resonemang gentemot lanseringen av FRA-lagen som ett psykologiskkrigs projekt.

PB presenterade dessutom (2008) - för engelskspråkiga - ett panoramainlägg beträffande det framgångsrika anti-FRA-lag motståndet vid bloggsfären, vilket blev emottagits väl i utlandet.

Jag vill här hävda att oppositionsrörelsen mot FRA-lagsinitiativet blev påfallande framgångsrik, oavsett att på grund av allenast fem röster i riksdagen blev ändå antagen i sin ursprungliga form. Jag grundar mitt hävdande i empiriska förekomster, såsom a) rörelsen ökade i hög grad medvetenhet om integritetsfrågor vid det tänkande samhället, vilket skall säkerligen bidra i allmänhetens hantering av andra besläktade ämnena; b) den lyckades att revidera den traditionella svenska politiska konstellationen med resultat av ett rikstäckande motstånd som förenade diverse politiska grupperingar. Exempelvis nästan samtliga politiska ungdomsförbund enades i denna kamp i försvar av individens integritet i ett öppet samhälle.

Varje kamp är en process, och varje slag i den processen är att betraktas en del av den oundvikliga segern. Detta sagt utifrån sanningsenligt dialektiskt perspektiv, alltså vad de yngre generationerna gör i dag för sitt samhälle är det som i historien skall räknas som utveckling. Framgång, således.

Ideologiskt perspektiv
Mitt engagemang om integritetsfrågor kan spåras i min politiska filosofi samt i mina politiska motståndsaktiviteter – med livet som insats – sedan jag var tonårig (numera är jag i åldern professor emeritus). Alltså som vänsterliberal och antifascistbekämpare. Emellertid betraktar jag min ideologi som vänsterliberal, den egentliga formuleringen skulle kanske vara mer komplicerad. Delvis till följd av min position gentemot statsbegreppet och funktion, respektive medborgarens förpliktelser gentemot staten och samhället.

Det är ändock alltid såsom Voltaire hade sagt, "Det är farligt att ha rätt i frågor som makthavarna har fel".

Jag röstade på Piratpartiet förra valet. Jag fick då överväga PPs nya och uppfriskande engagemang för integritetsfrågor mot avsaknad av ett mer utförligt - brett och djupt - politiskt program i hela samhällets tjänst. Best att det kommer, för den profilen behövs i den politiska arenan. Den 20 september 2007 publicerade jag i PB posten What do I mean with Leftist liberal with some quite conservative anarchic values? där uttryckligt givits mitt offentliga stöd till anti FRA-lagen relevanta positioner som PP redan hade berört i valmanifest 2006, såsom i ”Ett skyddat privatliv i ett öppet samhälle”. Året därefter debuterade i PB mitt inlägg FRA debatten - Har ni glömt Vietnam? (14/09, 2008) och som uppdaterades i den slutgiltiga versionen FRA och Talibaner den 25/09, 2008.

PB:s avsatta tid för skrivandengagemang i ämnet FRA-lag har hitintills motsvarat sammanlagts ca. 98 sidor motsvarande 23 039 ord, eller för att vara exakt, 152 239 tecken i 2 725 rad.

Här nedanför listas inlägg med endast respektive ingresser. PB skall i dagarna lägga till selekterade texter från dessa inlägg.

I

Teser om FRA-lagens massavlyssnings effekter och den försämringen av samhällets demokratiska hälsa

24 September 2008. Kärnan i bemötandet av FRA-lagen anbelangar i huvudsaken principer
Hypernyanserade argumenten i bemötandet av FRA-lagen som ständigt kommer tillrätta i den här debatten riskerar, inför allmänheten, att undanhålla problemets kärna . Genom i huvudsaken hanterar alldeles för elaborerade teknikmässiga eller juridiska detaljer - som riktigt berör specialiserade vetenskapliga sällskap -frågan äventyrar att minska sin valör som hela samhällets sak.

24 September 2008. Ett potentiellt terroristparadis
FRA samhället. Egentligen är detta en diskussion djupare än så och som har att göra med bevarandet av klassiska, urdemokratiska principer, en fråga som går långt utöver nutida ”känsliga” individers psykologiska obehag à la David Erberhard.

2 October 2008. Fascismen. FRA lagens påtagliga risk Del I och III
En regering som under fredstid med hjälp av en lag, ett dekret eller dylika i praktiken underordna polisiära styrkor till försvarsmakterna och etablera en monopolistik, suverän underrätelse apparat under militärinriktad ledning gör sin direkta entré i fascismen, i fascismen som inslag i regeringsform.

3 October 2008. Jan Björklunds inkonsekvens om FRA lagen
Jan Björklunds påstående "Medborgarna ska kunna veta allt om myndigheterna, men myndigheterna ska inte kunna veta allt om medborgarna" (se DN.se 3/10 , AB), sätter honom i en konsekvens/inkonsekvens dilemma gentemot FRA- lagen eftersom denna handlar trots allt just om massavlysning på riktigt.

7 October 2008. Det blir ingen fascistisk stat. Professors blogg är nöjd, samt säkerligen alla bloggare som fokuserade bl. a. på frågan FRA-lagens implementering i förhållande med polisiärt arbete och SÄPO.

II

Teser om det påstådda behovet av FRA-lagen för nationell säkerhet och anti-terroristbekämpandet samt argumenter omkring FRA-lagen och krig i Afghanistan

26 September 2008. Journalistkris sprider sig. FRA lagens psykologiska krig
Till de nyssnämnda i den rättrådiga kritiken Mark Klamberg uttalar i dag - ”journalister, ledarskribenter och borgerliga debattörer och politiska kommentatorer” som har förhastat sig med att berömma överenskommelsen (mellan regeringen och den borgerliga parlamentariska "oppositionen” till FRA -lagen) utan att vänta på den utförliga propositionen (således deltar i spelet, skall tillerkännas) - måste man tyvärr inräknas även företrädare av svensk utrikesjournalistik.

5 October 2008. Alla gick med på bluffnyheter om Afghanistan. FRA lagen och det psykologiska kriget
Dessa nyheter är inga ”avslöjanden”, de är till synes selekterade nyheter i enighet med det psykologiska kriget för FRA-lagens ändamål.

6 October 2008. Bildt, Björklund & Co. Mer amerikaner än amerikanernas själva
Medan den amerikanske befälhavaren av Natos ISAF styrkan i Afghanistan General David McKiernan uppger att Nato/ISAF vill ta slut på kriget och samtal med talibanledare annonserades, Bilds regering mörklägger detta och i stället planerar utöka de svenska militära styrkorna i Afghanistan!

9 October 2008. Minister Tolgfors krigspsykologiska bakhåll
”Samma medier som förväntas ge oss korrekt information om världen kan också ge oss information som ser korrekt ut men som likväl är resultatet av en krigspsykologisk insats” / ”Mediesamhället är den perfekta terrängen för krigspsykologiska bakhåll” Göran Rosenberg (2002)

16 September 2008. Klargörande (reviderad version) till DN om dödliga skador bland civila i Afghanistan
Vi skall starkt uttrycka vår totala ogillande avseende självmordsattentat och dylika terrorist attacker, men vi skall hålla oss till sanningen i rapportering av vad som egentligen sker i kriget. Detta särskilt under den pågående offentliga debatten om FRA lagen, och i vilken FRA-förespråkare försvarar risken av intrång i medborgares integritet bl. a. med argumentering av en påstådda högt riskabel situation gällande den svenska styrkan i Afghanistan.

III

Teser om det påstådda behovet av FRA-lagen för att betjäna utrikespolitiska åtaganden i internationell underrättelseverksamhet

28 September 2008. Statsmaktens repressionsalibi. Psykologiska krigsföringen i copy cat version
[Reviderad version 29/9 2008. Addenda and layout 16/10 2008]Må vara att det primära, uttalade syftet av FRA lagen har att göra, åtminstone delvis, med ”signalspaning”. Emellertid framkommer också det ej dementerat framtida köpslående avseende taktisk information om suspekta politiska flyktingar, av den typ som transporteras i hemlighet från svenska flygplatsen - av utländsk underrätelse agenter – till tortyr i Egypten eller från andra latituder till CIA:s polska fängelsehåll.

3 October 2008. Fascismen. FRA lagens påtagliga risk Del II och IV

Se även 7 October 2008. Det blir ingen fascistisk stat.

IV

Kommentarer om AntiFRA-lagens rörelsen

22 September 2008. Sweden. The surveillance law (FRA) debate
Summarizing the FRA-law debate for non introduced foreign readers, and with some international links.The political panorama in Sweden has been in the last weeks to a great extent dominated by a debate on issues of civil liberties in conjunction to a remarkable wirettaping law recently approved by the Swedish Parliament. The law (FRA lag) is considered by growing sectors of the population to compromise fundamental democratic rights, such as rigth to privacy in telephone and postal communications, email, internet sites connectivity, etc.

1 March 2009. Vad hände egentligen vid anti-FRA ”Hoppet demonstrationen”. Jag var där
Dagens Nyheter uppger här att anti-FRA demonstrationen ”Hoppet” av den 16/9 skulle ha arrangerats med medverkan av PR-företag. Om uppgifter i DN artikeln är sanningsenliga, de påstådda medverkande PR-bolagen måste i så fallet vara uselt effektiva.

4 March 2009. Divide et vinces
Fienden tog arenan näst intill oemotsagt.

5 March 2009. Piratpartiet och Don Quijote
Nu gäller det för etablissemanget att demolera Piratpartiet innan Piratpartiet hinner få insikt om sin demolerande förmåga.

3 March 2009 Om avslöjandet i DN, konspirationen i vårt blogghus, och The Pirate Bay rättegång
Antydan att reaktionerna av det svenska folket – bloggarna inräknade - mot den integritetskränkande FRA lagen skulle i stället varit motiverade enligt någon PR bolagsintresse, är fullständigt absurd och det kränker en stor del av allmänheten och inte minst deras politiska representanter. Icke desto mindre - konspirationsteorier till all ära - DN uppgifterna i artikeln visade sig i fakta vara helt sanningsenliga!

9 March Bloggare versus media
Var bloggandet i FRA-lagdebatten endast möjligt tack gammelmedias ledarsidor?

Marcello Ferrada-Noli, 6/3 2009

Andra om FRA, FRA lagen, Piratpartiet, Ung pirat, Intressant?

Piratpartiet och Don Quijote

Nu gäller det för etablissemanget att demolera Piratpartiet innan Piratpartiet hinner få insikt om sin demolerande förmåga.

Kampanjen mot Piratpartiet försiggår vilt. Som uppenbarliga orsaken framstår det ökade engagemanget bland unga svenskarna i en ny politisk organisation som upplevs i högsta grad som antietablissemang.

Men kanske också, enligt en uppdaterad tes [1], för den motsträviga generationen verkar bemästra de färdigheter som många av den äldre generationen har ont om [2], en ny generation som man skall klå istället för att främjas [3]. Och rörelsen representerar en generation på språng i både kvantitativ och också kvalitativ mening. Man har även börjat ifrågasätta heliga juridiska konstruktioner. Med tekniskt bevis.

Klichémässigt kan man säga att etablissemanget – som har misslyckats att döda partituren - vill ta död på pianisten, kill the messenger, alltså. Man angriper – och man skall försöka att angripa - alla möjliga associationer som kan leda till piratpartiet och dess framgång. Nedladdningens kulturella praxis , detaljer i anti-FRA motståndsrörelsen, ifrågasättandet av bloggväsens verkliga behov, detaljer i registrering av medlemmar, färger, symboler, etc.

Unga pirater har framstått som ”front-liners” bland de övriga engagerade politiska ung-organisationena i det anti-FRA-lag politiska motståndet. Detta skulle gott och väl räcka för att betraktas som ej önskvärda av etablissemanget. Dessutom, dessa ungdomar har inte gjort hemlighet av sina sympatier för ännu en politisk och kulturell praxis – ifrågasättandet av den upphovsrättsliga konstruktionen – i offentliga demonstrationer.

Partiets potentiella förmåga

Piratpartiets program uppfattas allmänt som ”begränsat” till civilintegritets- och patent/upphovsrättfrågor utifrån de mänskliga rättigheternas perspektiv. Emellertid, etablissemangets illustrerade analytiker har säkerligen redan listat ur – med all vetenskap - att PPs politiska överlevnad blir endast försäkrad genom utvidgandet/fördjupandet av partiets program. Detta i syfte att omfatta andra områden i samhället och andra överbegripande frågor.

Övertygelseförmågan av ett sådant program skulle kunna få katastrofala konsekvenser för etablissemanget. Detta naturligtvis i förutsättning att programmet framförs med samma starka integritetsperspektiv och är designat i försvar för andra samhälls grupper som numera upplever starka orrättvisor såsom studenter, pensionärer, invandrare, konsumenter, bankkunder, etc. Grogrunden blir värre medan samhället avancerar i lågkonjunkturens spår.

Det är det som etablissemanget bland annat fruktar. Att det vakuum som lämnades i den politiska arenan någon gång i 70´talet kan nu fyllas av en rörelse representerad av ifrågasättande ungdomar numera beväpnade med civilkurage och teknisk kunskap. Och som kan sluta i strukturella förändringar avseende statens maktfullkomlighet, miljövåldtäkt, och inte minst etiken hos stora företag.

Nu gäller det för etablissemanget att demolera Piratpartiet innan det parti själv hinner få insikt om sin demolerande förmåga.

I Miguel de Cervantes ”Aventuras del Hidalgo Don Quijote de la Mancha”, berättades föjlande episod. Ungefärlig (läst hundra år sedan):

Don Quijote är ute och rider sin häst ”Rocinante” mitt i mörkret. Bredvid honom rider hans folkliga adjutant Sancho Panza sin mule. Sancho hör några hundar som skäller och blev väldigt rädd. Don Quijote fortsätter utan att kommentera. Sancho upprepar sin fruktan avseende de skällande hundarna till Don Quijote. Don Quijote svarar helt lugnt:

- Oroa dig icke. Det skällande som hörs är det säkraste tecknet att vi ju går framåt på vägen

No te preocupes Sancho, los ladridos que se escuchan son señal segura que estamos avanzando.

Marcello Ferrada-Noli, 5/3 2009

Har författat i ämnet 1, 2 ,3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11. Andra om Piratpartiet, Ung pirat, FRA, FRA lagen, upphövsrätt, The Pirate Bay, Downloadning (fildelning). Intressant?

Divide et vinces

Prata om bakslag!

Konspirationsaktigt eller ej, slump eller strategi, FAKTUM är att följande hände under den fysiska tiden (1-3 mars 2009) i vilken hundratals bloggare – bland dessa de vassaste – betvingades att använda sin disponibla tid för att förklara sig eller förklara DN:

A. Slutfasen (slutpläderingen) i The Pirate Bay rättegången och dess viktiga principiella ämnen at stake - exempelvis den upphovsrättsliga konstruktionen - lämnades då, med undantag, i stort sett utan värdefulla kommentarer från bloggosfärens sida.

B. Sista remissinstanser gällande FRA-lagen och andra avgörande ultimata moment omkring FRA-lag diskussionen lämnades då, med undantag, i stort sett utan värdefulla kommentarer från bloggosfärens sida.

Fienden tog arenan näst intill oemotsagt.

Bloggarna var dessutom upptagna med att skylla på varandra eller författa tidskrävande långa inlägg med det uttalade syftet att försäkra allmänheten att de inte är ”nyttiga idioter”.

Eller?

Allt efter Generalen Julius Caesar, den strategiska krigsföraren.

Staty av den segrargeneralen Julius Caesar

Marcello Ferrada-Noli, 4/3 2009

Länkar 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9
andra om Copyright, IPRED, FRA, FRA lagen, upphövsrätt, The Pirate Bay, Downloadning (fildelning). Intressant?

Om avslöjandet i DN, konspirationen i vårt blogghus, och The Pirate Bay rättegång

Antydan att reaktionerna av det svenska folket – bloggarna inräknade - mot den integritetskränkande FRA lagen skulle i stället varit motiverade enligt någon PR bolagsintresse, är fullständigt absurd och det kränker en stor del av allmänheten och inte minst deras politiska representanter. Icke desto mindre - konspirationsteorier till all ära - DN uppgifterna i artikeln visade sig i fakta vara helt sanningsenliga!
..
I kommentarer omkring avslöjandet i DN + beträffande bloggare som skrev sina anti-FRAlag åsikter mot betalt av PR-bolagen (not good), har vissa skribenter avancerat slutsatsen att DN ”fyndigheten” står att söka i en konspiration av Bonniers machinery.

Ävenledes, mitt i diskussionen, Minister Sten Tolgfors i sin tur förnekar att PR-uppdrag skulle ha förekommit från regeringens sida avseende FRA-lagen. Minister Tolgfors hävdar:

- "någon blogg påstår att också regeringen skulle haft PR-byråer inkopplade i FRA-frågan. Så var det inte alls."

Om det vill jag emellertid påminna den i högsta grad verkliga PR-insatsen beskrivits i "Operation spionlag. Så lyckades FRA få igenom signalspaningslagen" (här).

Återstår då - beträffande DN artiklarna - att kommentera tidpunkten för avslöjandet. En aspekt som gör kanske den konspiratoriska tesen i viss omfattning intressant är a) att publicering ovan sker i avgörande slutfasen (SvD, SvD, DN DN +, AB) av The Pirate Bay rättegången i vilken Bonniers har medverkat aktivt som en av de anklagande parterna, samt b) The Pirate Bay har presenterats i allmänhet som starkt associerade till Pirat partiet och dess liberala teser innefatande FRA lagen och litet annat, därav nedladdning. Således, lyckas man att diskreditera PP ifrågasätter man ytterligare den juridiska etiken hos The Pirate Bay.

Dessa spekulationer - frodades i den inhemska bloggankdammen - har inte hitintills räckt för en belagd konspirationslogik. Å andra sidan, den princip som överhuvudtaget gäller i sådana sammanhang är att "det hjälper föga att bemöta den ena konspirationsteorin med en annan" (Sanna Rayman, ledarbloggen, SvD 3/3 +).

Angående en ytterligare konspirationstes som har nämnts i vissa bloggar, den som beträffar uppgiften om civil status, makens politiska färg osv. av en av skribenter i DN artikel , vill jag säga att detta är bara ett bedrövligt personangrepp, även obehagligt för bloggläsarna i övrigt, och inte hör till i "seriös" konspirationsbildning. Icke desto mindre - konspirationsteorier till all ära - DN uppgifterna i artikeln visade sig i fakta vara helt sanningsenliga!

Därmed – i min åsikt - de utpekade bloggarna, istället för att skylla ifrån sig med arga, pseudonaiva, eller opassande skämtsamma inlägg, borde i sin tur presentera alla fakta och detaljer på bordet. De är skyldiga detta gentemot hundratals andra bloggare som deltog i kampen – och förhoppningsviss skall försätta att delta- i ifrågasättning av den integritetskränkande FRA-lagen och deras juridiska släktingar, IPRED, ACTA, etc.

Det ter sig också djupt beklagligt att det ad-hominem ifrågasättande från median viceversa från bloggarna som har känt sig utpekade, har i Sverige till synes lyckats ersätta analysen av de centrala, för allmänheten högst relevanta ämnena, som den här rättegången istället egentligen handlar om.

En av dessa är problematisering av en ur åldrad upphovsrättskonstruktion, om huruvida kan den vara tillämpningsbar i vår helt annorlunda hyper Internetiserade tid.

Den fokusen är emellertid av intresse i Norge och det övriga Europa. Exempelvis i Tyskland i artikeln i der Freitag Worüber gestritten werden müsste av Tina Veihelmann, som baserades i mitt blogginlägg Sweden. The Pirate Bay trial. Monopolic, corporate and /or individual Profit-appropriation of global culture vs. public downloading is not a generational conflict, but ideological. Its solution is not juridical but political, down to the roots of our system

Som kuriosa skall jag nämna att i inledningen av det inlägg som jag utvecklade avseende den önskvärda praxisen att INTE ta betalt när det gäller publicering av våra åsikter i media (och blogg), särskilt när dessa framförts som altruistiska, ideologiska, eller i ideella ändamål . Om inte förstås skulle det uppenbarligen gälla att författaren är exempelvis professionell skribent, freelance eller anställd journalist.

Kampen mot integritetskränkande lagar måste gå vidare

Marcello Ferrada-Noli, 3/3 2009

andra om Copyright, IPRED, FRA, FRA lagen, upphövsrätt, The Pirate Bay, Downloadning (fildelning). Intressant?

Vad hände egentligen vid anti-FRA ”Hoppet demonstrationen”. Jag var där

Dagens Nyheter uppger här att anti-FRA demonstrationen ”Hoppet” av den 16/9 skulle ha arrangerats med medverkan av PR-företag. Om uppgifter i DN artikeln är sanningsenliga, de påstådda medverkande PR-bolagen måste i så fallet vara uselt effektiva. Ty den demonstrationen – enligt analysen här nedanför – är att betraktas som en flopp. För att inte nämna misslyckandet att stoppa FRA-lagen.

Inledning

16 september 2008. Först de gjorde rätt, sedan de gjorde om, slutligen rev de upp sin ära.

Jag var där i första raden, den sextonde september. Såg och hörde Folkpartiets vackra damer upprepa att FRA-lagen skulle rivas upp, göras om, göras rätt.

Såg Piratpartiets stolta och belåtna malvafärgade standarder applådera Camilla Linbergs malvafärgade skarf.

De gick omkring betrodda, av seger anbefallda, och talen gav innehåll till benämning Hopp. Så mötet hade tillkallats.

Rivas upp, göras om, göras rätt i kör, näst intill dansande sitt eget eko vid kulturhusets vänstra väggar.

Därtill fans med på torget korrekta politiker från s.k. utbredd spektra. Peter Eriksson talade en gång, Mona Sahlin nickade en gång, Lars Ohly skakade på huvudet. Det fanns till och med två invandare bland publiken, en av dessa en flykting från Irak som på sin lilla plakat skrev till NATO att sluta bomba hans land. Man förmodade att han tänkte sig vara, i så fall med rätt, FRA - lagens mest älskade föremål.

Cecilia Wikström passerade förbi, stannade ett ögonblick för att hälsa, och jag hälsade tillbaka. Gav henne mitt allra varmaste handslag. Gör rätt. Samma sak gjorde hennes kollega från Umeå. Gör om. Sedan gick alla sex ledamöter och poserade under ”Folkpartister mot FRA” banderollen, det foto som spreds i hela rikets frukostbord och som nästan blev historiskt. Det kunde ha faktiskt varit så.

Men sedan, ja, sedan skulle de göra rätt. Emellertid rev de ner, sina egna ord. De skulle gå mot äran, i stället gick de till FRA. De skulle ge liberalism en chans men spikade slutligt sin kista. Folkpartiets, that is.

Ja, vem är egentligen besviken? Alla som helst tror eller åtminstone hoppas att politikerna sina löften skall bevara.

Tänkt på de fem tonåringarna med rufsigt hår och snälla blickar som hade gjort en barrikad med en rödsvart banderoll. De stod några meter upp bredvid talarstolen. De lyssnade, inte applåderade. Därefter uttalade de sina diskreta skrik. Till sist gick ungdomarna mitt i demonstrationen helt tysta.

Jag fick då ett omen. Den endagssemester jag tog från jobbet var halvt slut. Hemma såg jag folkpartister intervjuas i nyheterna. Ungdomarna med den rödsvarta banderollen hade rätt, tyvärr, Camilla Lindberg, FP-damernas språkrör hade redan backat.

Hoppet

Bloggrörelsen avseende FRA- lagens kritik hade innan den 16 september 2008 allmänt uppfattats som en isbergstopp av en okänd, mäktig folkrörelse med både ”silent majority” parlamentariskt, och extraparlamentariskt inslag. Den folkrörelsen säkerligen finns, eller skulle finnas, bara att den inte kom till mötet tillräckligt representerade i varken fysisk eller själsligt form. Det faktum skall inte ignoreras utan analyseras grundligt. Och bara sedan går till kampen går vidare.

”Hoppet”, som evenemangen namngavs, förvandlades enligt mig mest i Besvikelsen, stegvis. Hoppets talare upprepade kortfattat – nästan i paroll form - de numera hyperkända argumenten och invändningarna emot FRA lag. Däremot gav Hoppet inga nya politiska svar till demonstranterna, inga förklaringsförslag beträffande den strategiska logiken bakom FRA initiativet. Inte heller – så vitt jag hörde – några förslag lades fram om hur i konkret demonstranterna och FRA motståndare i övrigt skulle i den närmaste framtiden agera. Som om agendas hanterande förbli monopol av vårt tangentbordsbroderskap och av några välmenande riksdagsledamöter. Så skapar man inte en folkrörelse.

Eller vår det helt enkelt så, att man vill mena ”mission accomplished, nu för de i riksdagen ta över”? För det fanns gott om riksdagsledamöter, partiordförande och dyl., och med synligt mycket utrymme i talarstolen. Förvisso var detta utmärkt. Min poäng är däremot att ett fantastiskt tillfälle att direkt engagera medborgarna, folket, de ultimata garanterna av demokratin, bör inte går förlorat.

Den dagen 16 september blev jag tvungen att ta en semesterdag för att möjliggöra mitt deltagande i Stockholms ”Hoppet”. Dock i mitt yrke har man hyggligt med fri rörlighet, just den dagen hade man bokat mig på förmiddagen för en föreläsning vid högskolan i Gävle om PTSD, flyktingar och politisk förföljelse, och vid KI på e.m. ett ärende gällande en prudentlig doktorand, mötet som jag var i sig glad att slipa.

Ångrat mig att ha offrat min föreläsning? I Gävle jag skulle ha föreläst om ett direkt FRA- relaterat ämne till högskolestudenter, ungefär hälften av publiken som samlades i det tåg som kom till Sergelstorg vid 11.00 tiden. I den föreläsningen hade deltagarna diskuterat, förbannat sig, lärt sig från varandra, motiverar sig, och sedan går lugnt vidare med förhoppningsviss ökad framtidstro. Så var utfallet tveksamt vid Serges Torg, utöver kanske hos de yngsta demonstranterna - dessa enstaka tonåringar som jag nämnde förut -bakom den stora vackra röd/svarta banderollen genom åren förberedd till motgångar och minoritet.

Det var en påminnelse att vi istället har fortfarande de flesta att övertyga, de som inte kom, de som inte läser bloggar, de som kanske inte läser svenska alls (jag återkommer till det).

Publiken var för övrigt härligt heterogen och det fanns till och med två invandrare. Det fanns en skara av äkta demonstranter och sanna politiker från vänster och höger, men också mediefolk jagande efter bevis av Gammelmedias förutfattade meningar. Parkerad tillfälligtvis vid trapporna fanns det också kändiskap mitt framför bekräftelsen av professionella vidvinklar och ivriga amatörzoomar. Allt i allt var det endast 251 personer vid min tid.

Bakslag

När man annonserar deltagande i tusentals och i stället demonstrerar två hundra, ja, tre hundra, media skall oundvikligt tala om, eller antyda, flop. Det står i boken. Bakslag av den typen är inte bara bakslag och punkt. Bakslag av den typen är vinden som vi själva skänker till fiendens kvarn. Då är vi medlöpare av felaktiga budskap fast vi inget medgivit.

Jag personligen var inte så kritisk över det sparsamma antalet av deltagare vid demonstrationen. Andra hade fixerat sig på det. Och ältade i veckor om det. Och försökte förgäves att urskulda det omöjliga med onödigt energislöseri. För även om deltagarantalet var bestämt lågt från tillfredställande med tanke på det annonserade förväntandet, deltagarantalet var väl OK med tanken på att man valde just den kalla dagen, just den tiden, just det molnet i himlen. Och dessutom – verkar det så- med tanken på att man till synes litade framförallt på telepatisk kommunikation för evenemangets promovering.

Det var trots ovan inget fel vad PP:s pirater och piratisterna lyckades erbjuda i sin helhet genom ett värdigt politiskt ställningstagande och synbarligen bestämda demonstranter. Det värmde hjärtat hos vänsterliberalerna.

Inte heller var det fel att enstaka representanter av såväl dissidenter från regeringsalliansen och från oppositionella fanns på plats. Men detta onekligen förstärker den ”suprastrukturella” karaktären av deltagandet i FRA- lagens motstånd. Det är det som måste ändras nu, och snabbt.

Ytterligare analys erfordras

To be continued

Marcello Ferrada-Noli, 1/3 2009

andra om DN artikeln: opassande, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12
FRA, fra-lagen, Allt om FRA , Copyright, IPRED, FRA, FRA lagen, upphövsrätt

Upphovsrätten hårddragen

Även på toppen av sin ultimata höjd är en så kallad skapare endast en bidragare till den långa processen som mänskligheten kollektivt har framtvingat sedan homo sapiens debut
,,,


















Vilket är då det ursprungliga målade träkonceptet? mitt? (till vänster), eller DN:s (till höger), eller ingens (och allas)?

I mitt bloginlägg av den 23/2 illustrerar jag det problematiska med att hävda absolut originalitet i skapandet såväl av vetenskapliga produkter som konstnärliga.

Jag syftade bland annat mot den okritiska acceptansen av upphovsrätten, copyright, diverse ”author’s right”, etc., utan närmare analys och övervägande. Och därtill IPRED lagen, som enligt DN-huvudledare Integritetstrubbel (26/2) innebär efter omröstning i riksdagen en framgång för upphovsrättsinnehavarna och deras företrädare. Uttryckligt.

Och vad denna framgång skulle betyda mer konkret? Det berättar ej DN-huvudledaren, och det behövs egentligen inte eftersom det handlar - allt att bedöma - om primärt marknadskapitalismens girighet uselt fördolt under täckmanteln ”skaparens upphovsrätt”.

Däremot metoderna att användas för att inkassera - således, inom vad den nya lagen kan tillåta - förblir för de flesta konsumenter en mörklagd sanning. En välartikulerad Centerpartiets representant, behövde annars försäkra i Riksdagen att MC-klubbars fasoner att den värsta sorten inte skulle förekomma!

..

Verkligheten verkar tyvärr vara bisarrt annorlunda.

I detta sammanhang kommer i stället piratpartiets orförande Erik Falkvinge och upplyser om ett verkligen skrämmande scenario beträffande vad allt innebära skall. I den sista sektionen (Veckans argumentation) av sitt nyhetsbrev som publicerades i nätet i dag (27/2) - rubricerat Välkomna ombord - redovisas steg efter steg de horribla fascistiska metoder som skall komma att användas enligt Falkvinge i lagens namn. Erik Falkvinge slutfattar:

..
"Privatpolislagen är inte en anti-fildelningslag. Det är en anti-rättssäkerhetslag".

Som sagt, rekommenderad läsning. Särskilt till de som i mitt fall lyssnade på Riksdagsdebatten och fick höra av Alliansens talare att allt detta med IPRED är ett måste som vi i Sverige skall göra enligt EU. Emellertid så var det inte!

Och allt för att "värna om upphovsrätten"? Det är få som fortfarande kan tro på att detta skulle vara de egentliga syftena.

..

För det första det absoluta skapandet, till den grad att vi kan hävda oss som absoluta kreatörer med rätt att profitera av hundra års utveckling inom den bransch vi representerar, är fullständigt falsk.

...

I det som jag kallar dialektisk kedja vid den skapande processen – sett med historiskt och antropologiskt perspektiv - ter det sig emellertid som naturlig att likheter mellan nya och äldre skapande och/eller förbättringar lätt uppstår.

..

Gamla rön är innefattade i de nya. Dessutom iakttagelser, vetenskapliga fynd, texter, tekniska produkter eller konstnärliga opus i allmänhet delar ju i sin kategori gemensamma bakgrunder och premisser. Estetiken inräknad. Likaså mänskliga betraktelser av en och samma historiska kunskap, atavism och natur. Det uppkallas även skolning.

..
Även på toppen av sin ultimata höjd är en så kallad skapare endast en bidragare till den långa processen som mänskligheten kollektivt har framtvingat sedan homo sapiens debut.

....

Detta totala avsaknad av intellektuell ödmjukhet och etiskt perspektiv är det som förvandlar den föråldrade upphovsrätten till en löjlig rättslig figur, mitt i vårt unga millennium.

...

Dramatiskt manipulerade av enorma företag i nöjesgeschäft verkar "kreatörerna" inte uppfatta naturen av sin egen konst. Well, no business as show business. Däremot är enligt min åsikt den centrala frågan i sammanhanget huruvida någon har, eller kan egentligen åberopa, ägandet av upphovsrätten (se länken nedanför). Eva Hamilton, VD i SVT behandlar också ämnet - om än retoriskt - inledningsvis i sitt inlägg i SvD den 26/2.

Läs min övriga argumentation i Sweden, The Pirate Bay trial. Monopolic, corporate and /or individual Profit-appropriation of global culture vs. public downloading is not a generational conflict, but ideological. Its solution is not juridical but political, down to the roots of our system

..

Nu till saken här. I min blogg av den 23/2 illustrerade jag detta med det påstådda absolut original skapandet med mitt eget målade motiv – ”The scientist and the copyright” - vilket också beskrevs i följande ord “I had no problem in having the idea of painting a tree (see below) - as in the form of a brain – composed by an intricate system of connected tubes. Besides – and this is my point – those trees were absolutely connected in their roots with the roots of other trees scattered all over the visible segment of earth.”

Den här (till vänster) är bilden med min av den 23/2 publicerade trä med sina multiple ben och tusen huvud

Och den här (till höger) är DN-huvudledarens trä av den 27/2, med sina multiple ben och tusen huvud

Vilket är då det ursprungliga målade trä konceptet?

OK, jag medger att liknelser inte är lite hårddragen. Men, för argumentationens skull.

Jag är för resten en trogen åskådare till Magnus Bard.

För övrigt, även om teserna i DN-ledare Integritetstrubbel är i allmänhet korrekta - eller just på grund av detta - skall DN ha svårt att övertyga att tidpunkten för den huvudledaren var den korrekta. Den kom nämligen en dag efter IPRED-omröstningen i Riksdagen!

- Inte utan vissa konspiratoriska tankar av

Marcello Ferrada-Noli, 27/2, 2009

Bilden ovan är min originella målning
The Poor Scientis and the Copyright (click to enlarge)
Vägen till kreativitet är krångligt och till synes har alltid
en kollektiv ursprung, från flera latituder och epok

andra om Copyright, IPRED, FRA lagen, upphövsrätt, The Pirate Bay, Downloadning (fildelning). Intressant?

Sweden, The Pirate Bay trial. Profit-appropriation of global culture vs. public downloading is not a generational conflict, but ideological:

Its solution is not juridical but political, down to the roots of our system.

Absolute individual authorship of intellectual creativity - and its resulting culturally reprocessed products - simply does not exist. Patents for individual creations are ultimately ungrounded in terms of conclusive originality, and their claim for economic profit is thus ethically objectionable. In fact, cultural and scientific products are in their development culturally universal and should instead be regarded – even by law - a matter of collective property and for the public use. Even if I agree that credit for innovative or artistic authorship should always be respected and that author’s name and source should always be quoted, this authorship per se should not entail profit. Intellectual authorship is not necessarily to be equated with profitable ownership.The societal conflict around IT downloading is not in the essence generational but ideological. Its solution is not juridical but political, down to the roots of our system.

My medal "För nytt och redlighet i Rikets tjänst":

A good idea for the Nation to thank artists with Honor instead of copyrights?

I discuss it down below

As Prologue
Years ago, after I had published some debate articles in Dagens Nyheter (DN-debatt), administrative personal of DN emailed and called me relentlessly for the purpose of getting my bank account number in order to pay my “fees” as author of the published debate articles, as it was routine. I refused in principle. The all idea of getting paid sounded a bid grotesque. It was not only the issue of “author fees” which I mention below. I had discussed in those articles health topics which seriously affected a deceived public. I had denounced pseudo scientists, researchers and therapists who in my opinion were after to profit at the expenses of a confused public through the agitation of a mode diagnose which did not have scientific ground. I just did my academic and professional duty. Would I accept to profit myself out of the unethical process I was criticizing? Although DN gently manifested understanding for my objections they could not administratively get along with my line and at the end we settle with a payment I was in my turn to deliver to an altruistic, non commercial project. Accordingly, for later contributions in DN-debatt I have not been offered fees.

I wish - by recalling the illustration above - to express simply and introductorily where I personally stand on the issue of so called private ownership of intellectual production. Further, I never, ever, have received a penny for the scientific articles, or books, or book chapters I have authored. For me it has been fair enough for those duties with my salary as public servant, as all Swedish professors in fact are, or are supposed to be.

A clear ilustration that those duties (to debate in the areas of our expertise- even in the media - if necessary) are just an extension of our normal academic/professional endeavour, and therefore we should not get extra private "copyright" fees for that, is found in the institutional affiliations given by the debate authors (e.g. Professor of xx at the university of YY) in the media. All what is not the same than the use of the authors' professional or academic titles, for these are instead personal bound.

With regard to my artistic production, is there for anyone to use or reproduce as long it is not done for profitable aims.

I

Cultural products and scientific innovations are in their development culturally universal and should instead be regarded collective property

Folkpartiet (the once upon a time liberal party in Sweden) asked me to create a painting which would represent the ostensible Swedish creativity and inventiveness. Accordingly, the painting would be used in the cover of a Folkpartiet’s publication dedicated to the theme of national inventiveness.

As known, the Swedish gallery of famous inventions can boast no less than 50 worldwide known artefacts besides to dynamite, the invention reputed to Alfred Nobel. Some examples often mentioned are the shifting-spanner tool (“skiftnyckeln”, called also the “Swedish key” in Denmark or the “Little Swede” in Russia), the bulb, the propeller, etc. etc. The notion of notorious creativity as a national trade mark has been enhanced in Sweden by the prosperity achieved in the last years by domestic or multinational companies in the music business and which have given out songs created or interpreted by Swedish artists.

However, a closer view into the genesis of those discoveries, or of art and musical creations, would reveal that previous inventions made by others, previous art works and styles, etc. are invariably embedded in the process leading to the final product. And for this product would the author, the inventor or the artist, seek a patent, a copyright or any other form of “author’s right”. As if this final product would be his or her solely achievment.

A discovery is in fact the sinthesis of a dialectical chain of discoveries conducted often parallel in different social formations, places, or differents epochs in the history of man and experimental knowledge.

For instance, Alfred Nobel would not have been able to describe the properties of dynamite – and its patent claim -without the previous discovery of pyroglycerine effectuated by the Italian scientist Ascanio Sobrero in 1847, or the even previous described guncotton by the professor of Turin University Jules Pelouze. Further, the scientific language used by those authors is of even elderly development and in which very many have contributed. Not to mention Johan Petter Johansson’s “skiftnyckeln” patent of 1891, created on the basis of Richard Clyburn’s invention of 1842 (reason for which in most of the countries the “Swedish key” is known in fact as “The English key”).

In the same fashion, the Swedish composer of a purported new pop song would use a certain genre, a rhythm- say for example hip pop - or an certain instrumentation, etc., which were essentially developed by others, elsewhere. How essential – versus accidental - are those previous elements for the “new creation”? The answer is simple, they are sufficiently essential as to the point that if they were not present in the “new composition” or “interpretation”, this could not be identified as such – say for instance as a hip pop hit -by their public.

Being the above for me just a simple matter of natural dialectics, a logical truth, I had no problem in having the idea of painting a tree (see below) - as in the form of a brain – composed by an intricate system of connected tubes. Besides – and this is my point – those trees were absolutely connected in their roots with the roots of other trees scattered all over the visible segment of earth.

Click on picture to enlarge

The scientist and the copyright. Ferrada-Noli 1978

Needles to say that Folkpartiet did not accept the message of my painting, possibly regarded already then – it occurred many years ago – as not enough nationalistic or perhaps plainly anti-chauvinist. The fact is that the journalist responsible for that publication of the Swedish Folkparti did withdraw the request of my cultural work after he saw the completed painting.

For my contention clearly was – and still is – that:

There not such a thing as purely “Swedish” discoveries or creators, or “English” discoveries, or “Italian” discoveries or creators, inventors, and etcetera. What we do have is a worldwide process of creativity in which language, arts, mathematics, natural sciences, social skills etc, which occurs and has occurred historically in other moments of our generations, previous generations, or in the atavism of our species. There is not such a phenomenon of new absolute creators. What we have is new contributors, even if some celebres ones, amid the dialectical process representing the cultural enrichment of mankind.

II

Whos' copyright?
So, how entitled are we, single contributors in recreating a human culture or scientific knowledge, for claiming absolute “own” rights? And how entitled are the private corporations to exercise profit, or even to impose private taxation for the public using the accumulative cultural or scientific collective creative process of all society?

All artists, all scientists, all professors and investigators of this and every other country, in sum, all of creators and innovators, we are all in the bottom benign parasites of the public effort. For each opus we paint and exhibit, for each article containing investigation-findings that we publish in peer-reviewed international journals, for each successful musical partiture there are hundreds of thousands working hours devoted by simple artisans, construction workers edifying “elite” buildings, bus drivers that transport them, humble cleaning personnel, agricultural workers that feed us, etc.

Not to mention that a huge part - if not totally - of the financing for the cultural enterprise of individuals is done with public means in terms of grants and the like. Even the poor and social neglected artist is getting means from the collective taxpayer. Even the most conspicuous newspaper receives financial support from the simple tax payer.

Culture is on the one hand the sum of all what in a society it is produced as objective or intellectual work. But on the other hand all of us so called “intellectuals”, “scientists”, or “artists”, enable our creative labour on the shoulders of the public at large. We owe them, society, in the very first place.

This led my conclusion on that private or corporative patents of intellectual and cultural/artistic work should be abolished.

Corollary, all the intellectual and cultural production that society produces should be facilitated for the use of the public.

III

Artists and innovators working as honorable public servants. National thanks to artists. Honor instead of copyrights?

My opinion in this topic is as old as Leo Tolstoy’s heritage. Cultural workers, writers, artisans etc. are to be paid by the society in which they live, and serve (free from Tolstoy’s “What is Art”). All which entail a profound change at the superstructure of society, there where culture shares bed with ideology.

This is why I introductorily mentioned the example of being public servant. I know that it can work fine, for every profession. An intellectual worker – professor, researcher, inventor, etc. – gets his/her salary from public means, such the State. Even a medal for 30 years of public service (Swedish medal of class 7th "För nytt och redlighet i Rikets tjänst") - representing a recognition from society - would be awarded for the artist at the service of his/her nation, as truly serving the public interest, instead of serving multinational corporations of the profit-minded and many times greedy exploiters of the cultural talent of their society.

In the public service system, there would be a duty of creativity to perform pursuing both ethics and improved quality. Society secure a proper selection of candidates for this tasks by a severe appointing procedure, valid nationwide (in Sweden, Högskoleverket förordning). At the same time we enjoy a supreme freedom of opinion, freedom of speech, or academic freedom, all which is guaranteed by the State legislation. My contention is that the same model is feasible and can be implemented in the case of cultural workers.

Public means as the main system in financing the cultural workers is not detrimental to creativity. Quite at the contrary. It would give them the cultural peace and the material respite very many of them need to be competitive and using the best of their talent. After all "Sharing is caring" and "a downloaded author is a happy author", as quoted by Anna Troberg.

DN-editorial of yesterday 22nd of February (Bortom bukten) discusses the need of market-oriented solutions, in the first place, and of State inspired solutions, in the second place, to manage with the situation of – among other – access of the public to the artistic production of the entertainment business, without detrimental of the artists’ interests. DN's manifested endeavour for constructive solutions is encouraging, however, the problem is in my opinion equivocally stated. For artists, public and society should share a common interest. It is mankind, not marketing.

IV

Beyond The Pirate Bay, or What else is in trial
In The Pirate Bay trial several issues have emerged on the side of imputations in persona. The topics treated in the media and in the blogosphere range from a generation-conflict related themes to a tendencies or fears for anomic behaviour or disrespect with regard to the juridical system from the part of segments of the population, particularly the young. Sociologists Håkan Hydén, Stefan Larsson and Måns Svensson, report in DN-debatt (23/12) their attitude study concerning downloading of files among the population aged 15-25. The results would show that 75 percent among their sample (response Nr = 1100) do not regard legal-prohibitions aspects of downloading as a cause for not indulge in such downloading. Instead of see this as sign of societal anomaly from the part of a possible obsolete or inadequate law, the authors main concern, as they manifest in their concluding remarks, is the perils the above would pose for the functional market!

The article is also commented in Svenska Dagbladet (Forskare kräver ny syn på fildelning, 23/2), where as the study conclusion is given that the gap between the public and big power is greatly on the increase.

For my part my concern has focused on the ideological issues that have or may arise around the praxis of corporative or profit-individual appropriation of collective, global culture.

One other aspect related to the reaction of the entertainment big business and multinational companies – as now publicly shown in alliance with the Swedish political establishment - is whether new measures as the FRA-lagen (the Swedish cable spy legislation), IPRED (legislation against free downloading of certain cultural materials) may severe change the internet behaviours of the public user.

In a previous article in this blog (Ett potentiellt terroristparadis, 24/09, 2008), I referred to the apparently deterrent aim the FRA-lag has against the scrutinizing of political power and of the military-industrial establishment of Sweden. People would get afraid to seek information in the Internet for fear of being listed as or associated with terrorist activity or "anti-Sweden" behaviour. All which is a hard blow against democracy:

"Själv tycker jag att den eventuella tillämpningen av FRA-lagen, även om inte är dess primära syfte, genom att skrämma bort folk bort från sina datorer och övriga kommunikationsmedel, eller genom att idka självcensur, ska resultera i att många i förlängningen drar sig för att granska stadsmakten i framtiden. Statsmakten och myndighetsutövare kan i ett sådant fall bli desto mer arrogant, och skrämma sina medborgare till en arg falsk lydnad. Alltså, ett sann potentiellt terroristparadis."

A similar warning is manifested by Isobel Hadley-Kamptz (Våra digitala liv är hotade, Expressen 21/2 2009. An interesant comments from "b9AcE" here) with regard to an eventual risk of using certain linking in Internet. The author mentions for instance that in Germany the public may have become reluctant to use on-line psychological or therapeutic services, fearing that their personal traits would be registered by the German version of the FRA-lag.

Isobel Hadley-Kamptz indirectly also warns for the democratic implications of these kind of legislation. The high coercively impact implicit in these laws, their outmost severe penalties, would deter people of even discussing other related issues such as copyright, author’s right, reproduction of material, etc.

The interesting insight of Isobel Hadley-Kamptz concludes with a parallel she draws between our movement of 1968, the massive workers urban revolt and uprising lead by radical students, mainly of the New Left. The author states (my translation):

"Perhaps we live our ’68. But ’68 was also the year when Richard Milhouse Nixon become president by means of channelling the little man’s hate against the one who was equipped for the future better than him. History rehearses itself again, in very many ways.”

("Kanske lever vi vårt -68. Men -68 var också året när Richard Milhouse Nixon blev president genom att kanalisera den lille mannens hat mot dem som var bättre rustade än han för framtiden. Historien går igen på alldeles för många sätt")

In the horizon of the trial in the Swedish court against The Pirate Bay, are we mainly witnessing a sort of generational conflict with technical implications? If so, is this a new ’68 momentum? For our uprising of 1968 was in the main deep politically minded, distinct ideologically rooted, and above all aimed to change the structures and system of power on the root of society.

The bottom line is that modern societal and technological development urgently demand profound changes in the copyright system, in the praxis of excessive profit from the part of the big companies, in the system of repetitive tax from the part of the state regarding intellectual, cultural or educational products, in the juridical conception and lawmaking that protect the profits of industrial interest against an already economic battered individual consumer, etc. All these changes would be perhaps feasible only if the current political structures of society and the aim of its ideology are drastically changed.

Marcello Ferrada-Noli, 23/2, 2009

andra om Copyright, IPRED, FRA, FRA lagen, upphövsrätt, The Pirate Bay, Downloadning (fildelning). Intressant?

Ersättning av utrikespolitiken, inte av soldaters rekryteringssystem det väsentligaste för ökad rikets trovärdighet

Docent Björn von Sydow,

f.d. försvarsminister (s) påtalar behovet av en ökad trovardighet gentemot Sverige i samband med försvaret. Emellertid är det inte i första hand att ersätta yrkessoldater med värnpliktsoldater det som vi borde sträva efter för detta ändamål, utan att ersätta den nuvarande utrikespolitiken.

Det är inte svårt att hålla med Björn von Sydows framhävande i SvD (brännpunk 23/10), åtminstone med första delen (a) av påståendet: ”(a) Min åsikt är att Sverige ska ha ett värnpliktsförsvar och inte en yrkesarmé. Sverige står utanför Nato, och så anser jag att vi ska förbli. (b) Sverige behöver samtidigt stärka trovärdigheten i att vi ­prioriterar försvaret av vår ­territoriella integritet.”

Hade von Sydow emellertid sagt ”i att vi istället prioriterar försvaret av vår ­territoriella integritet”, då skulle man kanske kunna hålla med honom även om detta.

Ty den nuvarande regeringen har satt som aktuella prioriteringar - angående svenska försvarsmakterna – deras bidrag till huvudsakligen NATOS försvarsstrategi, det som framkommer högst diskutabelt utifrån Sveriges intresse, den territoriella integritetens inräknad.

I den ovan dystra bemärkelsen tillskrives exempelvis FRA-lagen till denna NATO försvars/underrättelse strategin.

Hur skulle den Svenska förvarspolitiken kunna uppnå ökad trovärdighet? Hur kan Sverige stärka trovärdigheten?

Först har vi den internationella aspekten, och som upptagas i von Sydows inlägg dock med inkonsekvent (logisk) behandling.

Björn Von Sydow verkar i sin analys att få till stånd en dikotomi mellan utrikes politiken och försvarspolitiken. Inte desto mindre är den sistnämnda åtföljd av utrikespolitiken. Det är således i det området som man skulle i första hand kräva en drastisk förändring.

Alltså, i det primära, att ersätta yrkessoldater med värnpliktsoldater är inte det som vi borde sträva efter, utan att ersätta den nuvarande utrikespolitiken med en som framförallt har med Sveriges egna intresse att göra, bland annat framhävandet av samhällets klassiska värderingar som annars förespråkas, såsom internationell solidaritet (med befolkningar i behov, inte med förtryckande makthavare). I min mening, det mer underordnad den svenska utrikespolitiken visar sig gentemot andra makters förvarspolitik - såsom i agerandet både i Irak och också Afghanistan - desto mindre internationell trovärdighet visar sig gentemot Sverige. För den trovärdigheten som mest effektiv har Sveriges unnat sig för sin positionering internationellt är den som kom direkt av befolkningar framförallt av den så kallad Tredje värld, men också del av befolkningen inom landet som Sverige fruktar mest att en krigshandling skulle kunna uppstå. Den är en trövärdighet som beläggas huvudsakligen på etiken. Den är trovärdigheten som förenas med stark neutralitet, dignitet och själv respekt, och med empati gentemot de befolkningar som är i underläge och förtryckta.

För den andra har vi den inhemska aspekten, nämligen problemet att öka trovärdighet av ovan nämnda politik gentemot det svenska folket. En försvarspolitik som hävdar att den underrättelseaktiviteten skall utvecklas till en sådan art och omfattning så att bl.a. Sverige kan i bättre läge förhandla, utbyta information, öka anseende, etc. i vad den internationella underrätelse-marknaden betträffar, lär inte bidra till ökade popularitet bland befolkningen. Ty sådana aktiviteter riskeras att uppfattas av befolkningen som repressiva, ej i första hand som protektiva. Och en befolkning alienerade från försvarmakten av sitt eget land kan slutligen känna sig mindre motiverad för en eventuel mobilisering under den maktens led. Och det stärkar ej varken Sveriges trovärdighet eller också försvaret av Sveriges ­territoriella integritet.

Detta i synnerhet att det material som skall (antar jag) öka köpslåendekraften består bl.a. av information inhämtade bland den svenska befolkningen genom en tvivelaktig hantering av deras basala mänskliga rättigheter. Ytterligare, i fall att - som försvarens sanna logik skulle kräva – värnpliktigsystem skulle återinföras, återstår där också behovet av en radikal förändring. Björn von Sydow utvecklar ämnet ”svensk territorium integritet”. Men i detta sammanhang skall man inse att numera försvarsmakterna tränar soldater - till synes - huvudsakligen för att kämpa USA:s och Natos expeditionskrig och som uteslutande är inriktad mot fattiga länder. Detta minskar mer Sveriges trovärdighet än den organisatoriska dilemma i fokus av von Sydows analys, alltså värnplikten Versus yrkesmilitärer. Skall försvaret fokuseras primärt just i beskyddet av det svenska territoriet då skall denna förberedas med tanke på en för ändamålet relevant krigsföringen. Å andra sidan, att koncentrera näst intill hela trannigs kapacitet i konventionell krigsföring, såsom att - exempelvis - förberedda 100 pansarförare för att bekämpa tusentals sådana verkar mot allt sundförnuft. Sammaledes att tillverka 100 stycken JAS för att konfrontera tusentals motsvarande flygplan och säkerligen med bättre prestanda. Alternativ?

Man borde satsa mer på komplementär krigsföring. Själv var jag militärt tränad i gerilla krigsföringen och är fortfarande övertygad att endast hela befolkningens mobilisering under sådana former av krigsföring är kapabel av stå emot en eventuell inkräktare i befolkningens territorium i det fall denne militär invasion har en överlägsen militär kapabilitet. Framförallt i den inriktningen skulle istället värnpliktgens träning kanske genomföras, alltså inom det komplementära, enligt min åsikt .

Men först, ändra den utrilkespolitiken vilkens strategi har överdeterminerat vad den svenska försvaren skall innehålla. Jag upprepar,

Låt oss få tillbaka den integritet och robust neutralitetsprincipen av den förna hederliga och oberoende svenska utrikespolitiken.

Marcello Ferrada-Noli, 23/10 2008



andra om Krig, FRA lagen, utrikespolitik , försvarspolitik, interesant? Labels: FRA lagen, utrikespolitik

Foreign policy, terrorism, CIA, Kant, Lincoln, fanaticism, religion, and philosophical anarchism

Terrorism - within or outside the war scenario - is abominable. The killing of innocent civilians has to stop and be denounced with the strongest terms. For instance, it would be most relevant for the Swedish media focused on terrorism 1,2,3,4, take also care of ISAF attacks on civilians in Afghanistan which relatively recently killed just in one strike over 30 civilians. My query referred however to something else.

[Update: Swedish media (5) reports the killing of 17 civilians in Southern Afghanistan. Responsibility of the attack remains unclear. For more data regarding killings of civilians in Afghanistan by the occupation forces NATO/ISAF see appendix in the post Minister Tolgfors krigspsykologiska bakhåll (Swedish). Added 18/10 2008]

The vast majority of the comments I have received on my previous posts about my opposition of the Swedish participation in the Afghanistan war are positive and supportive to my theses. However, two among the comments have expressed remarks of the kind suggesting that my point on the issues would not have clearly come across.

For instance Hayek-Institutet Sverige, a blog from the USA, asks in Statsmaktens repressionsalibi what do I mean with a picture of terrorists being airborne transported (in the picture from Indymedia - of a non verifiable source - are seen over a dozen of lying suspects, blindfolded and chained to the floor of a transport aircraft), and then the comment continue reasons on the Taliban's intolerance.

Hereby my rebuttal in brief:

1. Terrorism is indeed an outrageous and condemnable praxis and which has nothing to do with manifestations of political opposition or with licit or ethical acceptable means of conducting war or resistance to war, or means of insurgency, independent of how justified the motives for a liberation war would eventually be. State terrorism is just as awful.

2. The Taliban, insofar they remain a fundamentalist religious-political movement ruled by supremacist religious convictions are to be considered alien to basic principles of democracy and tolerance. I personally deeply distaste religious fanatics, and this includes Catholic fanatics, Muslims fanatics, Jewish fanatics etc. But this is not the point in the questioning of the legitimacy of a military intervention from the part of Sweden under the orders of NATO.

My query has has to do with the principle of neutrality and non-intervention, and it has to do with whether Sweden will come back of having a strong, self-dignifying and independent foreign policy.

My point has to do with the stand of Sweden with regard to the poor or emerging countries of the so called Third world and which traditionally had both high respect but also high expectations on the Swedish foreign policy.

3. The war against terrorism has to be fought legally, according to the international accepted principles of warfare, and respecting the legal bodies of democratic national states. Paramount to this activity should be the respect of the human rights as signed in the UN chart. Situations such as imprisonment without trial are in my view not acceptable, long-time arrest while awaiting trial should be avoided also for reasons of the processes legal consistency and safety. Certainly, Swedish citizens accused of terrorist activities should rather stand trial in Sweden [1, 2]. And lastly, torture of prisoners is unacceptable.

4. The critic I had, and many had - in Sweden, USA and elsewhere - regarding the transport of suspected terrorist under the rendition-praxis (a CIA operation, according to Swedish news), were based on the fundamental juridical principles mentioned above, and which were ostensibly infringed including the subsequent collaboration of local authorities, as it was the case of Sweden.

5. I favor a Swedish foreign policy of absolute neutrality, independence and non-intervention. Sweden should not be an active part of NATO neither of any other geopolitical block.

6. In general terms and by principle:

a) I do not regard warfare as an intelligent, effective or ethical method to deal with international conflicts. Very many of such wars, announced on behalf of a nation's interests, are in fact initiatives deployed to serve the political and/or pecuniary profit of leading groups of interest, and which in its turn are opposed to the truly interest of their nation.

b) People from the roots in different countries share in much a common fate, similar conditions, and even if at present still a utopia, they share a common destiny.

War for the majority of these people becomes a fratricide paradox, the unwilling and forced murder of an "enemy" person whose social and existential circumstances are far more similar to those of his own than those of the economic generals or fanatic popes ordering him to kill.

c) Unfortunately, countries - even if non per se belligerent - would have to fight wars of survival and defence in case of external aggression. Considering the possibility of this exceptional contingency, I would favour a Swedish defence policy based in preparedness for the effectively defence of the Swedish territorial sovereignty, their people, and their societal and democratic values against any eventual imperialistic aggression.

However, in supporting the armed protection of the nation, I do not endorse such measures – like those contained in the FRA legislation (FRA-lagen) - which entangle the human rights of the same people the nation's military establishment is supposed to protect.

More about religious and political intolerance:

7. Abraham Lincoln´s remarks should in the highest degree prevail

When tolerance tolerate intolerance, tolerance ends destroyed by the
intolerance

8. Immanuel Kant universal principle should in the highest degree prevail

There is no unique, absolutely first, universal principle of all truths
(New Elucidation of the Principles of Metaphysical Cognition, prop. 1, 1:388)

9. Immanuel Kant categorical imperative should in the highest degree prevail

Act only according to that maxim whereby you can at the same time
will that it should become a universal law (Grounding for the Metaphysics of Morals)

10. Being an atheist, and a scientist, I take distance from any religious-related explanations of natural or human processes. At the same time, being at hearth a liberal, no matter how far left in the liberalism spectrum my ideological positions may be, I am tolerant towards others religious beliefs. But I demand and expect that those should be at the same time tolerant both to the religious faiths or beliefs of other groups, nations, or cultures, and as well towards plain atheists.

11. The same applies to democratically put forward political views or ideological reasoning. Tolerance in a democracy – through veritable freedom of expression - should be extended to the philosophical, metaphysical, or any speculative reasoning on the merits, shortcomings, critic or justifications of the social construct state. This theoretical reasoning should not be equated with sedition, or philosophical anarchism with menace.


Marcello Ferrada-Noli 16/10 2008

andra om Krig, Vänsterliberalism, Anarkism, FRA lagen, Afghanistan, utrikespolitik , terrorism, interesant?
Labels: Afghanistan, FRA lagen, utrikespolitik

Nelson Gutierrez. In memoriam

It was known today that Nelson Gutiérrez, one of the historical leaders of MIR, died in Chile. Here follows some personal remembrances of our times in the struggles of MIR and the ideological front formed by the anarchist and the socialist-humanist profiles (a shorter version in English follows after the Spanish text).

Graphic sent by Pompeyo Caco Martínez, Suecia

The text in this blog post has been simultaneously published in the Internet, for which any reproduction of texts and material should be referred with authorship and source, linking to http://www.hig.se/~mnf/pages/Nelson%20Gutierrez.html. The original graphic material can be obtained from the author, email marfer@ki.se. Este texto, por ser publicado simultáneamente en el Internet, puede ser reproducido en su totalidad o en parte, debiendo referirse autor y fuente: http://www.hig.se/~mnf/pages/Nelson%20Gutierrez.html. El material gráfico original puede obtenerse directamente del autor, email marfer@ki.se

Supe recién ahora por un llamado de "René" de la noticia [1, 2], sobre la muerte ayer en Chile de nuestro amigo Nelson Gutiérrez, uno de los dirigentes históricos del Movimiento de Izquierda Revolucionaria MIR. Sigue aquí abajo un breve recuento personal, a la rápida y espontáneo, con algunos sentidos recuerdos que conservo de este noble y querido amigo y de algunas actividades tanto políticas como teóricas que desarrollamos en el período universitario, como fue por ejemplo el frente unido de "anarquistas" y "socialistas-humanistas" compartido en las luchas del MIR en Concepción.

Aclaro que ésta no es una reseña bibiográfica de Nelson, sino que el acento se ubica en ilustrar - aunque ligeramente - la matizada formación ideólogica de los líderes del MIR de la "primera generacion" (Miguel y sus amigos de las formaciones políticas anterior a 1965) y "segunda generación" (cuadros ingresados después de la fundación del MIR y hasta 1970) y que Nelson tan elocuentemente representa.

Apartir del gobierno de Allende y la Unidad Popular, por una parte las políticas y tareas del MIR tienen un necesario cambio y el que también perfilará el tipo de militancia tanto respecto de su formación y preferencias ideológicas como de su propio desarrollo teórico dentro del MIR y sus puntos de vista sobre la tarea de educación política. Por otra parte, a la entrada de la década del setenta el MIR había ya empíricamente resuelto su carácter ideológico central y consecuentemente el de su estructura orgánica. De esta manera, la parte leninista de la fórmula se fortalece, la parte democracia-directa va perdiendo su arraigo, y la ecuación orgánica final será un partido de cuadros con un accionar mediatizado en frentes específicos (MPR, MCR, MUI, etc) y en lo interno estructurado en GPMs, los grupos político-militares.

Cuando fundamos el MIR en 1965, que como se recordará emergió a partir de diversas vertientes ideológicas alternativas a la izquierda tradicional, los de la corriente de pensamiento con la cual yo personalmente me identificaba no tuvimos grandes problemas en que, en acuerdo con la ideología anarquista, se escribiera en el primer párrafo de la Declaración de Principios de 1965 que nuestro objetivo político supraúltimo es la disolución del estado y la instauración de una noble y decente democracia directa ("construir el socialismo y extinguir gradualmente el Estado hasta llegar a la sociedad sin clases").

Por otra parte, siendo co-autor junto con Miguel Enríquez y su hermano Marco Antonio de la Tesis Político-Militar aprobada en aquel congreso de fundación, también hice especial hincapié en que aquel principio de absoluta práctica democrática se estableciera en las líneas teóricas nuestro quehacer.

A los pocos años, la corriente leninista había sin embargo tomado control orgánico e ideológico del MIR, e incluso la corriente de pensamiento trotskista fue directamente marginada de posibilidades de militancia. Excepcionalmente, antiguos ex-trotskistas ideológicos continuaron perteneciendo al MIR , como fue el caso del abogado Pedro Enríquez Barra (quién fuera el primer secretario regional del MIR en Concepción y posteriormente un activo abogado que defendió ante los tribunales innumerables causas de trabajadores y de militantes del MIR. Preso por más de un año durante la dictadura y luego desterrado) y Marco Antonio Enríquez Espinoza (el hermano mayor de Miguel. Preso junto conmigo en la Quiriquina y además durante el 11 de Septiembre. Murió en Francia siendo profesor de la Sorbonne). Ambos participantes en la fundación del MIR e incluso con nosotros desde el aún más antiguo período de la VRM.

En cuanto a la corriente de pensamiento anarquista, ésta se retrotrae en la Universidad de Concepción y establece una alianza ideológica natural con los que habían comenzado a levantar los valores del humanismo socialista. Uno de los principales adherentes a estas tesis humanistas en aquel período (1967-1968), que aunque breve fué en lo ideológico y cultural inmensamente rico, era Nelson Gutiérrez Yáñez del Instituto de Sociología. Aquí trataré someramente de describir nuestro encuentro.

Bautista Van Schowen, Marcello Ferrada Noli y Miguel Enríquez Espinoza. Santiago 1962. Foto, archivo personal.

Mi reseña sobre la formación ideológica y vertientes de la primera generación está en mi escrito sobre Miguel Enríquez y que espero pronto estará en circulación. Por último, aclaro además que mis opiniones no representan, ni pretender representar, ninguna de los segmentos en que el MIR se dividió al comienzos de los años ochenta, ni tampoco a los grupos que contemporáneamente reivindican una continuidad de la política del MIR. Yo me retiré definitivamente del MIR durante la Conferencia nacional efectuada en Estocolmo - en Junio de 1977 - con miembros del CC y representantes del C. Exterior, y por representar la única voz de minoría que debatió y votó en contra de una reciente línea proveniente de la dirección del MIR sobre una nueva política de alianzas para la lucha antifascista y que incluiría a sectores de la democracia cristiana. Mi decisión - hasta dónde me consta - fué respetada.

Me permito usar aquí como gráfico la bandera del MIR pues dicho sea de paso, la diseñé yo mismo inspirado en ambas la tradición anarquista y en la enseña del Movimiento 26 de Julio. Para dar un detalle, se presentaron en el congreso de fundación dos mociones: Bandera roja (moción de "Mandiola") y apoyada por los compañeros que venían de vinculaciones comunistas o estalinistas como el PCR , y bandera rojo y negra (mocion de "Atacama", mi nombre) apoyada por la original fracción MSR de Concepción - movimiento socialista revolucionario - y los sectores afines provenientes de la VRM. El sector trotskista apareció en este punto dividido y algunos como Marco Antonio Enríquez y Pedro Enríquez (ambos anteriormente militantes del grupo de referencia trotskista GRM en Concepción) votaron rojo y negro, y otros como Luis Vitale por la bandera roja. El longevo anarco-sindicalista/cristiano/humanista Clotario Blest, otrora célebre dirigente máximo de la CUT, también nos dió su apoyo. La moción ganó sólo por estrecha mayoría de votos y no por aclamación como se podría asumir.

I

Con profundo sentimiento me encargo de comunicar el deceso de nuestro amigo y compañero Nelson Gutiérrez, antiguo militante y dirgente del MIR, miembro de la Comisión Política, combatiente de la resistencia armada en contra del la Junta de Pinochet, y posteriorment del Comité Exterior del MIR.

Fue en actividades en torno a este Comité Exterior, y de la Junta de Coordinación Revolucionaria (MIR Chile, ERP Argentina y Tupamaros Uruguay) en Europa en la segunda década de los años setenta, en la que trabajé orgánicamente junto a él por última vez. Pero fué sólo un hito en una larga trayectoria de amistad que se había consolidado en los primeros tiempos de vida clandestina, en los albores del MIR.

Como se recordará, durante la primera represión en contra del MIR (1969) durante el gobierno democratacristiano de Eduaro Frei y luego de los hechos que terminaron con el caso Osses, la organización fué declarada fuera de la ley y debimos pasar a la clandestinidad. La lista nacional con los 13 miristas buscados o "prófugos de la justicia" nos juntó nuevamente en la vida clandestina. Se trata en realidad de dos procesos separados, uno por el casso Osses y el otro por la Ley de Seguridad del Estado, hecho que El Mercurio destacaría años después en el publicitado reportaje "A través de la historia terrorista del Movimiento de Izquierda Revolucionaria MIR".

Nelson Gutiérrez fué detenido en Concepción. Yo por mi parte fué apresado en un control carretero cerca de Chaimávida, en el camino a Los Angeles. Posteriormente Otros perseguidos por la policía política fueron Luciano Cruz y Juan Patula Saavedra, quién también era muy amigo de Nelson. Con ellos nos refugiamos en diversas localidades del triágulo Conecpción, Temuco y Bío-Bío, como lo sugiere esta información en el diario Crónica de Concepción, refiriendo la persecusión que habíamos sido objeto y un cerco policial montado por miembros de la Policía Política venida de Santiago.

Me recuerdo que Nelson, a pesar de haber sido duramente torturado, lo primero que hizo luego de ser puestos en libertad a la espera del presunto proceso, fue llamar a una reunión en donde personalmente él dirigió la coordinacón de inteligencia sobre el proceso del Fiscal Broghamer. Tarea que resultó exitosa. Esto es Agosto de 1969.

Nelson había ingresado al MIR durante el segundo semestre de 1966, luego de un tiempo en el Movimiento Universitario de Izquierda, y siendo novel estudiante del Instituto de Sociología de la Universidad de Concepción. Nelson Gutiérrez no formó parte del Congreso de fundación del MIR y por ende tampoco fue miembro del primer comité central, como erróneamente se escribe en algunas noticias que provienen de Chile y Latinoamérica [3, 4, 5] e incluso de Francia (Le Monde). La trayectoria política de Nelson fue en todo caso fué brillante y casi meteórica. Cuando en aquel entonces le dí la bienvenida a nuestras fuerzas como jefe de la Brigada Universitaria del MIR, no habría podido imaginar que en sólo aproximadamente dos años más tarde sería miembro de la dirección nacional y muy luego de la Comisión Política. Otros militantes ingresados aquel año fueron José Goñi (actualmente ministro de Defensa en Chile y anteriormente embajador de Chile en Suecia), Eric Zott, Luis Kiko Peebles. En cambio Jorge Fuentes - nuestro querido "trotsko" - a quién generalmente se le adscribe a causa de su edad pertenencia a aquella más joven generación, había ingresado a la VRM algunas semanas antes que decidimos concretar la fundación del MIR, y por tanto participó en el histórico congreso de fundación de 1965. En el mismo tiempo ingresa Fernando Kraus, uno de los héroes del MIR en la resistencia contra la dictadura militar.

Debo que mencionar que Zott y Peebles sobrevivieron atroces torturas en uno de los más despiadados centros ocultos de detención usados por la dictadura (Col. Dignidad.) y su valiente comportamiento honra a aquella generación de los jóvenes del MIR. Erik Zott estuvo detenido en treinta y cuatro diferentes lugares de represión durante la dictadura. Ricardo Ricci Frödden Armstrong, primo de Miguel y a quién conoci de infante, es de esta generación. Sé que estuvo preso en la siniestra Villa Grimaldi. También de aquel grupo de Concepción, especialmente provenientes de la Escuela de Medicina y del Instituto de Filosofía, y además de la Escuela de Ingeniería, conocí de cerca a varios otros que primero estuvieron activos y movilizados el 11 de Septiembre y en los días sucesivos, y que luego los encontré en detenidos en La Isla Quiriquina, también salvajemente torturados. A dos de ellos pienso que les debo mi vida por que nunca me nombraron en los interrogatorios a pesar de haber pertenecido a la misma estructura y haber compartido las mismas actividades. Nunca los olvido, y si no los nombro aquí es únicamente por respeto a su privacidad y la de sus familias, puesto que nunca he visto sus nombre en documentos públicos.

El caso Osses

Volviendo al período 1966-1969, Nelson Gutiérrez ocuparía allí sucesivamente durante las luchas estudiantiles diversas responsabilidades, tanto dentro del MIR como en la Federacion de Estudiantes, de la que fué elegido también su Presidente. En esta posición le correspondió emplazar en un debate político al Presidente Salvador Allende desde la Universidad de Concepción (1971), emplazamiento que fue respondido por el Presidente Allende.

Ingrid Sucarrá, militante del MIR 1969

"cinco posibilidades para un mismo rostro" reza el pié de este gráfico hecho por el Diario La s Ultimas Noticias de Santiago y publicado Sábado 21 de Junio de 1969. Y continúa "el profesional penquista (periodista Hernán Osses Santa María) la reconoció como la muchacha que sirvió de anzuelo para tenderle la emboscada"

Una participación no tan difundida nacionalmente, aunque sí en aquel tiempo en Concepción, fué el discurso de Nelson al celebrarse el cincuentenario de la Universidad de Concepción, acto al cuál esistió el Ministro de Educación de la DC Máximo Pacheco y otros dignatarios nacionales de la época más las autoridades regionales y provinciales de Concepción. En ésa oportunidad recibimos Nelson, Juan Saavedra Gorriateguy y yo, una medalla por parte del rector de la Universidad, don Edgardo Enríquez Frödden (el padre de Miguel Enríquez, por añadidura) por nuestra participación la reforma y en el primer Consejo Superior (!). El discurso de Nelson no fué sin embargo un delicado y cortés agradecimiento por la distinción. En cambio, hizo - lo que se interpretó en la prensa local - un llamado a los estudiantes a sumarse a la insurrección popular.

La prensa local de Concepción calificó aquello como un "ultraje" a la comunidad penquista. Particularmente, el Diario vespertino Las Noticias de la Tarde, el que desde hacía tiempo mantenía una campaña de ataques personales hacia los dirigentes del MIR, trató a Nelson en términos muy ofensivos en lo personal. Anteriormente había sido Luciano Cruz uno de los más frecuentes blancos del periodismo ad hominem de aquel diario. Los terminos ofensivos de Noticias de la Tarde contra Nelson Gutiérrez pueden leerse en el primero de los recortes aquí. En el segundo recorte se alude al suscrito, en ése entonces ya docente de la universidad, y a propósito - según el tabloide - de yo haber increpado a uno de sus periodistas y querer expulsarlo físicamente del recinto universitario:

Click en el recorte para agrandar las imágenes

Luciano Cruz, en ése tiempo en Concepción y con responsabilidades en una de las primeras formaciones para-clandestinas, toma la inicitaiva de organizar un acto demostratorio de repudio por parte del movimiento estudiantil hacia el diario Las Noliticas de la Tarde. Esto se concretizaría en la persona del periodista Hernán Osses Santa María, hoy docente de la U de C, y que era, además de director de N. de la Tarde, uno de los más activos entre los columnistas /periodistas del diario en su campaña de agresiones personales a los dirigentes del MIR.

El 6 de Junio de 1969 una unidad formada por Luciano en estricta clandestinidad, e integrada por una militante de Santiago y el resto de Concepción/Talcahuano, toma prisionero a Osses luego de un trabajo de inteligencia puesto en acción por la compañera venida de Santiago, la legendaria militante - también de la segunda generación - Ingrid Ximena Sucarrat Zamora. Ingrid vino a ser una de las primeras militantes mujeres del MIR declarada "fuera de la ley" y perseguidas en Chile, y la que por durante más tiempo tuvo que permanecer en la clandestinidad.

Luego de llevarlo a una casa destinada para los efectos en Talcahuano, e interrogarlo, lo embardunan con alquitrán, sobre el alquitrán le echan plumas de gallina, y en esa forma sueltan a Osses a la salida de la Casa del Deporte de la Universidad de Concepción mientras una gran multitud de estudiantes hacía su salida luego de una reunión festiva general. Era el tiempo de la semana mechona.

El hecho fue usado por el gobierno de Frei para declarar al MIR fuera de la Ley y decretar el apresamiento de trece dirigentes del MIR por "Infracción a la Ley de Seguridad Interior del Estado". La lista apareció en un poster de "Buscados, prófugos de la lajusticia, etc..." en diarios del país y lugares públicos. Esta es la lista completa en el proceso rol 50-69:

Jose Bordas Paz, M. Isabel Cárcamo, Luciano Cruz Aguayo, Miguel Enríquez Espinoza, Marcelo Ferrada Noli, José Goñi Carrasco, Fernando Krauss Iturra, Sandra Lidid C., Oscar Linch Gaete, Anibal Matamala Vivaldi, Marcia Merino V., Juan Saavedra Gorriateguy, Bautista Van Schowen, y Arturo Villabella Araujo.

Luego se sumaron los procesos particularizados uno al caso Osses y otro al de los explosivos en los Tribunales de Justicia en Concepción. En el del caso Osses el gobierno implicó a Nelson Gutiérrez por ser el Presidente de la FEC y el que a raíz de ello fuera detenido y encarcelado por más de 40 días como se señala aquí en otro lugar. Otros perseguidos fueron Ingrid Sucarrat (llamada también por la prensa "Ximena Zucarrat Zamora, alias La Tuca"), Lilian Rivas y Ana María Leal.

La "operación Osses" fue como un catalizador que entre otros aspectos precipitó al MIR - en mi opinión, prematuramente - a un modus operandis clandestino, conspirativo e insurreccional. Yo puedo asegurar - porque me lo dijo Miguel Enríquez personalmente en Santiago el 25 de Julio de 1969 - fecha en que me llamó a una reunión clandestina en Santiago - la iniciativa y detalles sobre la acción Osses no estuvo nunca conocimento de Miguel o la dirección nacional del MIR en su conjunto. Esto es, la negativa oficial no era una postura táctica sino que correspondía a un hecho real. Es más, me informó los detalles sobre una intervención al Regional Concepción decidida por la jefatura (el nuevo Secretariado). No sería ésta la última vez sobre las actividades del Regional Concepción.

Diario Crónica, Concepción 9 de agosto 1969

Las consecuencias de la operación Osses se mostraron además en varias dimensiones, aparte de la anterior. En la persecusión que sigió quedó evidenciado que nuestra organización (nuestra querida "desorganización" como yo la llamaba) no estaba preparada - ni logísticamente, ni orgánicamente, ni políticamente - para asumir la vida clandestina.

La persecusión se desató implacable. Ingrid Ximena estuvo largo tiempo perseguida. Luciano fué "castigado" por el Secretariado y durante un mes fue enviado a un taller de provincia. Varios de nosotros - aún no partícipes del operativo - fuimos detenidos, incomunicados, etc. Nelson Gutiérrez estuvo un mes y medio detenido.

Aún otra grave consecuencia en conjunción con el caso Osses fué el alejamiento del MIR de importantes militantes, algunos de ellos protagonistas de los albores del partido como el caso de Clotario Blest, Edgardo Condeza, Luis Vitale, y otros. Una impresión que existió en el MIR luego del documento de Miguel "Sin lastre avanzaremos más rápido" es que el grupo trotkista lidereado por el Dr. Enrique Sepúlveda (el primer secretario general del MIR, elegido en 1965) había sido marginado en su conjunto. Esto es "una verdad con modificaciones" puesto que varios intelectuales trotkistas habían conformado una fuerte protesta en el seno de la dirección del MIR planteando que el operativo Osses - aunque hubiese sido efectuado sin la autorización de la jefatura del partido - representaba en la práctica las consecuencias políticas de la nueva modalidad orgánica al interior del MIR cuál fue la reciente institución del Secretariado.

El Secretariado era un grupo co-optado de militantes de confianza de Miguel y cuyas actividades, por motivos inherentes a la actividad conspirativa, no en todos los casos era compulsivo informarlas al CC. Luciano Cruz recibe por parte del Secretariado la tarea de constituir una formación clandestina para planear/implementar acciones directas. Luciano forma su primer grupo en Concepción en dónde realiza primero la "toma" de una radio local. Tampoco esta acción fué conocida de antemano por el Secretariado, pero a raíz de que el operativo logró espontánea y mucha popularidad en el partido y afuera, el Secretariado a pesar de "molestarse" con Luciano no tomó realmente alguna medida orgánica ni en lo uno ni en lo otro.

M. Ferrada Noli responde a periodistas de diario Crónica por razones de su detención, Agosto 1969

Esta actitud del Secretariado representó a su vez fué una señal ambigua para Luciano y su radiante unidad para operaciones clandestinas o para-clandestinas de agipro. En este contexto orgánico se planeó la acción en contra de Osses. Como me lo manisfestó Ingrid Sucarrat, quién tenía un buén contacto con Clotario Blest, e incluso había sido formada en las escuelas de cuadros de la histórica casona en calle 21 de Mayo, uno de los argumentos centrales de los que se marginaron a raíz del caso Osses habría sido este principio:

Por una parte las decisiones del Secretariado no son todas conocidas, ni existe la oportunidad de discutir todas ellas. El Secretariado elige. Por otra parte algunas de esas decisiones tienen consecuencias para cada uno de los militantes, no sólo para los miembros del Secretariado que participan en la decisión.

El equívoco sin embargo en la proposición anterior, al menos referida al caso Osses, es que el Secretariado NO aprobó ni fue el de la iniciativa del operativo Osses. Es más. esta vez reaccionó con serias críticas algunas medidas internas, aunque por algunos consideradas simbólicas, como en el "castigo" de Luciano a trasladar su actividad plítica a alguna distancia de Santiago y por el plazo de algunas semanas. Y amigos como siempre.

El hecho es que una minoría de los miembros del CC realizó su propio congreso fraccional, lo que ocasinó su expulsión del MIR por parte del CC mayoritario. Un sinnúmero de militantes de base, de variada magnitud en diferentes regionales decidió luego automarginarse del MIR.

Hay muchos más detalles sobre el caso Osses y sus consecuencias políticas y represivas, así como de las respuestas de la organización. El 23 de Junio de q969 una bomba fue detonada en el edificio de los Tribunales de Justicia. El Barrio Universitario fué allanado comprometiendo muchas otras actividades y que en parte alienó el apoyo estudiantil de grupos no sólo de periferia del MUI.

Hasta se escribió poco tiempo despés de los sucesos de Mayo una obra de tipo teatro-documental al respecto, aludiendo al caso Osses (presentada en Julio 1969 en el Teatro Concepción). La pieza "Stop Universidad Stop" escrita por Juan Curilem Fincheira motivó nuevos actos represivos. El manuscrito de la obra fué en una oportunidad requisado por la policía y el autor y tres actores apresados.

Más adelante agregaré detalles sobre el Caso Osses, hecho que tuvo un impacto gravitante en la vida de la organización.

Sobre la mencionada "medalla" entregada por el Consejo Superior, había sido en realidad entregada por el Rector – aún por motivaciones diversas - a cada uno de los miembros del primer Consejo Universitario elejido democráticamente de acuerdo a la reforma. Efectivamente en los años anteriores junto con Juan Saavedra Gorriategy me correspondió el grato honor de formar con Nelson Gutiérrez la representación estudiantil al Consejo Superior de la Universidad, luego de la victoriosa lucha por la reforma universitaria de los años 1965-1968 y en la que a iniciativa de Nelson y Bautista Van Schowen fui elegido presidente de la Comsisión Tripartita de Reforma Misión de la Universidad.

Nuestro carismático amigo Luciano Cruz Aguayo estuvo también, y en alto grado, en el el liderazgo del movimiento estudiantil, aunque bajo otras formas de participación. Principalmente en la inicitaiva y conducción de acciones directas vinculadas con el proceso de reforma. Otro destacado militante en este sentido fue Chicope (Sergio Pérez Molina), particularmente en el perído 1964-1966 inclusive. El trabajo conjunto de aquel período de luchas estudiantiles sellaría una amistad y confianza política que se conservó por lo años.

Menciono lo anterior porque algún tiempo más tarde, en 1972, encontrándome yo trabajando como profesor titular en la Universidad de Concepción, Nelson Gutiérrez y Bautista Van Schowen me propusieron a nombre de la organización como candidato a rector de aquella universidad en la fórmula MUI universitario y eventuales aliados. La nominación fué hecha en base a las votaciones para mi obtenidas tanto como delegado estudiantil al C. Superior (primera mayoría en la universidad como candidato del MUI), y posteriormente como meimbro de la directiva del Personal Docente y Administrativo de la U. de Concepción (primera mayoría como candidato del MUI).

La nominación fue sin embargo opuesta por Horacio Vergara y Martín Hernández, de la así apodada (internamente, por nosotros) "fracción estalinista" del regional Concepción, con motivo del nombre "Stalin" o "Djugasvuli" con que Miguel - en términos de simpatía - acostumbraba a referirse a Manuel Horacio. Dejo en claro que Miguel apreció positivamente en el comienzo el trabajo desarrollado por Horacio y le tenía simpatía. Sin embargo, su apreciación personal sobre Horacio tuvo un cambio a comienzos de 1972, como lo explico en mi libro por venir sobre Miguel.

En términos generales, el fenómeno de agrupación personalista y filo fraccional al interior del MIR que vino a desarrollarse el año anterior al 11 de septiembre - pero también de cuando en cuando en anteriores períodos, y en varias latitudes - no es conocido para los no iniciados. Pero el hecho es que constituyó un problema serio y que fué al último objeto de investigación (a la espera de posible medidas concretas) por la dirección máxima del MIR.

El fenómeno de agrupación personalista y/o filo-fraccional al interior del MIR

1. Muchos factores contribuyeron a esta situación. Una fue el cambio en las exigencias de discusión teórica al interior del partido, y en este mismo sentido la despriorización que se hizo de las tareas de educación política. Esto a su vez es entendible por la necesaria actividad de preparación insurreccional encomendada a los GPM en los últimos meses.

2. Otra razón es inegablemente la postergación por parte de la CC del llamado al congreso nacional de la organización.

3. Un tercer factor - y de seguro hay muchos otros - habría que adscribirlo a una simple crisis de crecimiento orgánico con la consecuente disminución de contacto entre la CP y las bases por ejemplo en Concepción.

4. El deterioro de las tareas de educación política desde la segunda mitad de 1969, a partir de la primera cladestinidad, hizo en mi opinion estragos en la organización, lo que se demostró más claramente, y más desgraciadamente, en los años de la dictadura. Junto a Fernando Mires, y otros entonces encargados de la implementación de esta tarea, hicimos esfuerzos, sin éxito alguno, para lograr una cierta priorización de aquellas. El muro burocrático-burocrático (no burocrático-militarista, como se pensaría por los militantes de base) que caracterizaba al regional Concepción el par de años antes del golpe - y talvez a otros regionales - hacía incluso mofa de mi argumento, rotulándolo de "anarco" etc.

Disyuntiva Educación Política. Mi argumento era así de simple:

A. En tiempos de álgida clandestinidad e incremento en la atomización (compartimentada) de la organización (y puesto que se decía que nos preparábamos para aquella etapa), muchas iniciativas i decisiones - incluídas las operativo/militares - tendrán que tomarse en ausencia de consultas con mandos centrales. Las únicas referencias teóricas que dispondrán los mandos de las así atomizadas células de los GPM estará en su educación política adquirida fundamentalmente ahora en este período.

Osea, el destino será el manejarse con sus propios recursos. O sea, como lo que le mandó decir J.M. Carrera desde la Angostura del Paine a Bernardo O'Higgins, cuando éste le mandó a pedir ayuda desde la plaza sitiada de Rancagua (dónde él mismo por su cuenta había decidido sitiarse): "Mi General O'Higgins, la ayuda que Ud me pide está en la punta de sus ballonetas. Firmado/ General J.M. Carrera".

B. Instrumentos de análisis versus erudición. Lo esencial en la educación política del período no puede ser la erudición o citación de memoria de textos históricos o de los clásicos marxistas o leninistas llámense manuales u originales. El tiempo para aquello - del punto de vista de la educación de cuadros al interior del partido - ya había pasado. Aquello fué posible solo en las generaciones de lujo del MIR, o sea la primera y la segunda. Estas generaciones disfrutaron no sólo de un tiempo relativamente mayor para aquello, y una relativa paz, sino la oportunidad de discusiones verdaderamente creadoras y críticas. Fué así como surgió el MIR después de todo. En cambio, en las etapas burocrático-burocrático y burocrático-militarista de la organización se pudo observar este fenómeno: El show teórico.

El show teórico consistía en que grupos de cincuenta a cien militantes, en su mayoría jóvenes estudiantes pero también de extracción obrera, era concentrados un par de días en "escuelas de cuadros" o "escuelas de educación política", fueran éstas en los locales de Sociología en el campus o en otros lugares - por ejemplo Antuco, el refugio que la Universidad de Concepción poseía en Los Angeles hacia la cordillera.

En esta oportunidad se invitaba un número aproximado de cinco o siete personalidades dentro del MIR elegidos ya sea por su posición de poder en la escala del mando (por ej. miembro del C.C. o jefatura del regional) o por su reconocido mérito como teórico del MIR (por ejemplo algunos escogidos docentes argentinos y brasileños, más Fernando Mires). En el show se escuchaba una exposición magistral, se aplaudía, se permitían preguntas políticamente correctas y con lo que los expositores - aunque estoy seguro no era su intención - podían brillar aún más con su respuesta. En otras palabras, no se formaba, no se practicaba el análisis, se aprendían datos de lo político y de lo histórico pero no instrumentos para analizar nuevos datos, y nuevos datos, con que la realidad política sorprendería al MIR durante la dictadura.

[Les juro que lo anterior lo dije en un plenario de la escuela de cuadros de Antuco. Casi me echaron, y prácticamente quedé impedido de seguir interviniendo. Las "masas" del MIR asistiendo al espectáculo aplaudían carcajada en mano a los burócratas que hacían callar al impertinente. A mi en cambio la derrota del MIR me dió mucha pena].

5. Un quinto aspecto lo constituyó el fenómeno del carrerismo orgánico. Esto es, en un momento de auge e incluso euforia política de nuestra organización fueron muchos - más de los necesarios - quiénes sintieron dentro de sí "el llamado" para formar parte de la direcciones nacionales. De ésto estuvo Miguel Enríquez, lo mismo Nelson, y Fernando Mires (jefe del GPM y miembro del CC), muy conciente. Todo lo que motivó el trabajo encomendado al equipo del suscrito y mi incorporación "ad hoc" a la comisión de organización del regional Concepción en dónde me encontraba activo al momento del golpe militar.

Amigo de corazón, leal, sencillo, de voz más bién suave y directo en sus maneras

Amigo de corazón, leal, sencillo, de voz más bién suave y directo en sus maneras, Nelson Gutiérrez fue también un estudiante de primera categoría, recibiendo su título de sociológo con la más altas calificaciones de su promoción y recibiendo por ende el “Premio Universidad”.

También debo destacar que Nelson Gutiérrez pertenecía a lo que se llamó en su tiempo la "élite" intelectual del MIR en Concepción, que era un término referido a aquellos militantes cuyas referencias teóricas sobrepasaba el marxismo ortodoxo o las doctrinas leninistas a usanza en los partidos y organizaciones de izquierda en los años sesenta/setenta.
En los años antecedente a la fundación del MIR algunos habían desarrollado - lo que en cierto modo se mantuvo en la producción teórica bajo el MIR - un arraigo clásico anarquista (entre los que me cuento yo mismo y además, aunque parcialmente, Bautista Van Schowen), o un arraigo trotskista (Marco Antonio Enríquez , el hermano mayor de Miguel y quién luego fuese profesor de la Sorbone. Marco Antonio tuvo una temprana influencia teórica importante en Miguel Enríquez), y otros a su vez mantuvieron un arraigo de carácter leninista (Miguel y Edgardo Enríquez). Esto se explica en cierto modo por la distribución de tareas en el desarrollo temprano del MIR, y en el cual las tareas de organización que encabezó Miguel Enríquez se ubicaron en el diseño leninista de partido de cuadros ("opuesto" a la noción de partido de masas), lo que devino más tarde en la estructura político-militar del MIR.

The New Left

Aún con lo anterior, en un segundo momento coincidente entre otros factores con la lucha por la reforma universitaria a nivel mundial y la oposición internacional a la guerra en Vietnam que dió origen a la "New Left", en círculos de la Universidad de Concepción se cultivó ampliamente el pensamiento liberal de izquierda de autores como Erich Fromm, Herbert Marcuse, el sociólogo americano Wright Mills y otros pensadores de la new left. Nelson Gutiérrez fué un ávido lector y expositor de varias entre aquellas tesis en los foros universitarios de Concepción. Tengo aún en mi biblioteca los libros de Marcuse "El hombre unidimensional" (One dimensional man) y el ejemplar de "Eros y Civilización. Una investigación filosófica sobre Freud" que Nelson me obsequió como regalo en 1967.

La producción intelectual de la "nueva" izquierda europea tuvo también un central rol en la educación política i ampliamiento ideológico de estas "dos primeras generaciones" del MIR que mencioné introductoriamente. Los autores más leídos, yo agregaría casi de rigor, eran Jean Paul Sartre (Crítica de la Razón Dialéctica), Althuser (no mi favorito), y Gramsci. Incluso, Nelson Gutiérrez - en acuerdo oficial con Eduardo Lawrenece - me pidieron que hiciera un curso (Analisis sociológico) para los estudiantes del tercer año de Sociología y cuyos contenidos como se ven en este documento consistían justamente en la discusión de estas corrientes de pensamiento.

Este movimiento intelectual se desarrollaba particularmente en los institutos de Filosofía y Sociología, pero en menor grado en por ejemplo las Escuelas de Medicina e Ingeniería, en dónde se encontraban a pesar numerosos e importantes grupos de militantes del MIR. Otros cuadros que recuerdo participaban de este debate con perpectivas intelectuales de apertura, eran - por ejemplo de la escuela de medicina - además de Van Schowen, Faúndez, Máximo Jara, Ramón Moncho Valderrama, Renato Valdés, Víctor Bonvallet y Rodrigo Rojas MacKenzie. Otros nombres irán surgiendo en la memoria.

Podríamos resumir que el perfil anarquista clásico y el perfil liberal de izquierda o "humanista" como se le llamó entonces (parte por la producción teória del Comandante Che Guevara y parte por el impacto que el libro Humanismo Socialista, una de las obras centrales de Erich Fromm tuvo entre aquellos círculos) consolidaron un frente teórico dentro del MIR en Concepción y el que fué capaz de enfrentar la lucha ideológica con el humanismo cristiano propagado por la Juventud demócratacristiana. En mi opinion - y tengo mi base empírica - esta es una de las razones por las cuáles le arrebatamos la FEC (Federación de Estudiantes de la Universidad de Concepción) a la democracia cristiana y al reformismo.

[respecto a la pregunta de M.P. sobre "la base empírica". Respuesta: en las elecciones para representantes del Consejo Superior de la Universidad de Concepción, para el período 1968, las dos más grandes mayorías de votos - todas las listas incluídas -fueron obtenidas por el suscrito y respectivamente Nelson Gutiérrez como candidatos, junto a otros compañeros, en la lista MUI. Lo relevante aquí es que los votos obtenidos en la primera mayoría fueron mayor en número que los votos obtenidos por todo el MUI en la elección de presidente y comité ejecutivo de la FEC. La conclusión que tuvimos entonces fué que parte de nuestros votos corresponderían a estudiantes de otros sectores políticos/ideológicos que participaron de nuestro plateamiento anarco-humanista, o de nueva izquierda o liberal de izquierda o cómo se le quiera llamar ] .

Los curas y propagandistas de la DC ya no podrían seguir en el futuro, como era su costumbre, caricaturizando ideologicamente a la Izquierda revolucionaria como una nueva expresión del "materialismo" cuyo vértice es "el estado totalitario" y en cual el ser humano tendría "aniquilada su individualidad espiritual".

Mucho de esta desmitificación teórica se debe a las iniciativas de Nelson Gutiérrez, quién logró - siendo presidente de la organización estudiantil en Sociología - un cambio radical en la planta docente y programas de estudio dando lugar y promoviendo un diálogo revigorisante. Aquí llegaron D'Alessio, Fernando Mires, y otros valiosos docentes. Francisco Brevis y Edward Lawrence fueron elejidos a conducir la parte docente-investigativa del nuevo instituto. Aquí se formaron Miguel Aigneren, Pedro Naranjo, Perico Pérez, Guillermo Henríquez, y tantos otros.

El proceso de reforma del Instituto de Sociología representa la cúlmine del modelo que quisimos aplicar en toda la universidad. Aparte de Humanismno Socialista hubo una variedad de obras de Fromm i otros autores estudiadas por Nelson Gutiérrez y su generación. En 1967-1968 publicamos una serie sobre el pensamiento de Fromm. Yo conservo al menos un artículo que Gonzalo Rojas me publicó en la Revista Atenea.

Por parte de los anarquistas implementamos el desarrollo de un tema anarquista clásico cuál es el análisis de la religión y rol de la Iglesia en la política contingente

El anarquismo teórico ha clásicamente tenido los temas de

a) el problema del estado y la democracia, resintiendo la permanencia del estado o dictaduras aún cuando ésta sea, se llame, o se haga en nombre del proletariado. De allí los artículos escritos en Revolución o Polémica Universitaria, por ej. "La rebelion de los estudiantes polacos" que publiqué en 1967 y otros que llevaban la crítica a formas en el estado soviético más allá que la crítica ejercida por mis amigos "trotskistas" (ej. Marco Antonio) y otros de mi generación en el MIR, entre ellos mis queridísimos amigos Miguel y Bauchi, los cuales no criticaban el concepto "dictadura del proletariado" en si, si no que argumentaban por una más justa y eficiente.

b) el análisis de la religión y rol de la Iglesia en la política contingente. Este es un tema que desarrollamos mucho en ese momento (y del que aún me ocupo) a través de la crítica a la ingerencia directa que el Vaticano y la Iglesia chilena tenía entonces en el reinante partido democratacristiano (Punto Final 1, 2).

El esfuerzo anterior coincidió en el tiempo y espacio universitario con el desarrollo del tema humanismo socialista por Nelson Gutiérrez y sus compañeros en Sociología, y Bautista Van Showen y nuestros amigos en Medicina, y nosotros en Filosofía.

La corriente ortodoxa marxista-leninista propiamente tal, y de cuyo orden mi estimado amigo Miguel Enríquez era entre nostros el más conspicuo adepto, no tuvo mucha insersión en este debate por considerarlo de interés secundario a la "formación de partido para la conquista del poder", de acuerdo a los perfiles estratégicos contenidos en la tesis insurrecional del MIR aprobadas en el Congreso de fundación. Para ilustrar la posición de Miguel respecto a estas ideologías liberales puedo aquí mostrar la dedicatoria de un libro de Erich From que Miguel me obsequió como regalo de cumpleaños en 1966.

Este hecho muestra por si mismo que Miguel NO se oponía a este tipo de diálogos que teníamos dentro de nuestro círculos en el MIR/MUI de la universidad sino que consideraba estos intereses más como una "conciliación ideológica", y aunque escrito en tono ligero y de amistad, él advertía que aquello no me llevaría "a la cárcel" (como el destino natural de un buen revolucionario, según Miguel) sino a "empleado público" (el destino de los "conciliadores"). Los hechos de la vida me llevaron a ambos sitios; encarcelado o arrestado siete veces antes [foto N. de la Tarde 3-08-1969] y durante la dictadura [fotos La Tercera, El Diario Color 1973], y a lo segundo pensando que jubilaré finalmente como profesor titular de una universidad estatal - o sea "empleado público" - en Suecia .

Nota aclaratoria
Debe tenerse en cuenta que términos como "marxista", "leninista" etc. se refieren a marcos teóricos de análisis de la realidad nacional e internacional, y no a adhesiones programáticas o de alianzas con los partidos marxistas tradicionales que existieron y existen en Chile tales como el Partido Comunista de Chile o el Partido Socialista de Chile. MIR fué un movimiento de izquierda alternativo a la izquierda tradicional y que surge en Chile luego de la Revolución Cubana, encabezada por el Movimiento 26 de Julio - no por el Partido Comunista de Cuba de aquel entonces - y con fuertes influencias teóricas que en aquel tiempo emanaron del movimiento internacional de oposición a la guerra de Vietnam y de otros movimientos progresistas del tercer mundo y con los cuales el MIR mantuvo fraternal contacto.

Dos de estos movimientos, Tupamaros en Uruguay y EPR en Argentina formarían con el MIR la Junta de Coordinación Revolucionaria para el Cono Sur). La Operación Cóndor fué a su vez un vasto operativo estratégico de inteligencia - por parte de los gobiernos militares de aquellos países - destinado a combatir incluso en en el exterior a las fuerzas de la Junta de Coordinación.

Una segunda aclaración importante es que en el seno de la izquierda Latinoamericana de aquel tiempo existían dos líneas estratégicas que nunca llegaron a una completa conciliación sino más bién a un aislamiento mutuo. La diversidad de líneas se referían tanto a) al tipo de sociedad a construir b) como a la estrategia para la conquista del poder (incluso en este punto existían grandes divergencias). Los partidos de la izquierda tradicional y particularmente los partidos comunistas traducían al interior de los países latinoamericanos la estrategia soviética de coexistencia pacífica. Esta traducción se denominaría Frentes Populares (con estrategia de no-confrontación o questionamiento del "poder burgués" amparado en Latinoamerica por USA) y no se planteaba la opción extraparlamentaria ni mucho menos la lucha insurreccional.

La otra línea podríamos resumirla en "Guevarista" y que se planteaba en lo estratégico sobre la nueva sociedad construir, una sociedad de humanismo socialista. Perfiles de este tipo de sociedad los desarrolla el Comandante Che Guevara en la publicación "Cuadernos socialistas", revista en la cuál escribió varios análisis en referencia al "hombre nuevo". Esto en el tiempo en que Che Guevara era ministro de Industrias.

Tuve la oportunidad de obtener una impresion personal de aquellas tesis en una reunión que un grupo compuesto de una veintena de jóvenes latinoamericanos - en aquel tiempo en instrucción militar en Cuba - tuvo con el Comandante Guevara en la sala de reuniones de los locales de la Televisión Cubana en La Havana (ésto porque Che Guevara tenía que asistir allí - como ministro de Industria - a una presentacón por televisión de Fidel Castro sobre el nuevo trato del azúcar firmado en Moscú en Febrero 1964. La reunión llamada por el Comandante Che Guevara se efectuó tarde en la noche, después de la emisión televisiva).

Cuando volví de Inglaterra en Enero 1971 luego de la amnistía firmada por el Presidente Salvador Allende, y después de pasar por Santiago y reunirme con la jefatura la primera persona que visité en Concepción aparte de mi familia fué Nelson Gutiérrez, quién me esperaba en los viejos locales de la FEC en Concepción. En ese momento era Nelson Gutiérrez jefe del Regional Concepción del MIR al mismo tiempo que miembro del CC. Al día siguiente partía yo con instrucciones del CC entregadas por Nelson a la Zona indígena de Arauco en un viaje en motocicleta, misión que duró casi un mes.

A pesar que Nelson se trasladó a Santiago luego de integrar la CP junto a Miguel Enríquez, seguimos en contacto durante esos años pues Nelson fue enlace de la CP para las tareas mias en Concepción y que se efectuaron con mandato directo de la CP. En este equipo de confianza esaba también Fernando Mires y otros de la comisión de organización del MIR en Concepción y que no sé si puedo nombrar aún. Hacia 1972-1973 se trataba de un trabajo interno de control sobre el regional Concepción que dirigía Manuel Horacio Vergara secundado por Martín Hernández.

Nuestro trabajo, que muchos categorizarían como fraccional, tenía sin embargo como vértice al propio Secretario General del MIR Miguel Enríquez, y con el cuál nos unían lazos de amistad y lealtad mayor que los orgánicos del mismo MIR. Fernando Mires es ahora professor de historia en Alemania. Las actividades insurreccionales de nuestro detalle para el 11 de Septiembre 1973 están narradas en mi testimonio aquí.

Miguel y Andrés Pascal

Luego del 11 de Septiembre de 1973, en la segunda clandestinidad, Nelson participó centralmente en varias operaciones siendo la más conocida el combate de Malloco con las fuerzas militares de la DINA el 16 de Octubre de 1975. Allí fué Nelson gravemente herido de bala pero pudo escapar junto a Andrés Pascal. Desgraciadamente el miembro del CC Dagoberto Pérez murió en el enfrentamiento. Nelson sobrevivió de sus heridas bajo el tratamiento de la doctora inglesa Sheila Cassidy. Posteriormente, aún herido, Nelson buscó refugio en la Nunciatura del Vaticano.

Un tiempo más tarde, estando yo en Suecia, concretamente en Lund, y todavía militando en el MIR, me sorprendió una mañana una llamada telefónica con una voz inconfundible y que preguntó "la residencia del pintor Noli?" Era nada menos que Nelson Gutiérrez recién llegado esa mañana a Estocolmo. Me dió un punto en Gotenburgo para ese mismo día y así nos encontramos nuevamente en Europa por vez primera. Se trataba de un acto de masas organizado allí creo por el MIR local y el que gracias a Nelson reunió buén público, en su mayoría jóvenes. Luego con el tiempo nos vimos en varias oportunidades en Estocolmo en las casas de "René" y de "Juancho", también muy amigos de Nelson.

Como en los viejos tiempos de la CP, Nelson Gutiérrez y "Juancho" me volvieron a distinguir con varias "mission impossible" a nombre del Comité Exterior, siendo la última la formación de una unidad de contrainteligencia con base en Suecia, y destinada a neutralizar el trabajo de los servicios de inteligencia de Pinochet (DINA) quién había ordenado el exterminio físico de sus opositores en el exilio. Uno de los targets en la lista de la DINA era justamente mi amigo Nelson Gutiérrez, otro sería, según esta fuente, Olof Palme.

Nelson Gutiérrez fue uno de los dirigentes históricos más distinguidos del MIR, teórico eminente, combatiente valeroso, buena persona, sencillo, y de una fuerza de carácter increíble. Ya desde jóven tenía dolencias somáticas que a veces le dificultaban la tarea, pero jamás se la impedían. Ahora nos deja, luego de una suya intratable, una dolencia en el alma por su pérdida de mortal. Pero no sólo lo que hizo, también lo que pensó, lo que soño, lo que perdió y lo que logró, queda entre nostros y se transmitirá.

A tu salud Nelson

Marcello Ferrada-Noli, Estocolmo 12 de octubre 2008

Entregue su comentario AQUÌ, (el que aparecerá al final de este blogpost)

Su comentario debe referirese a los temas de éste blogpost. Observe que yo no contemplo en mi texto una discusión sobre las actividades del MIR después de 1977. Comentarios conteniendo términos ofensivos in persona sobre Nelson Gutiérrez u otros ex-miristas referidos en mi texto, o conteniendo acusaciones relativas a conductas políticas presentadas sin una referencia respaldante, no los publicaré. En cambio, son bienvenidos todos los comentarios conteniendo cualquier tipo de discrepancias sobre posiciones políticas o posturas ideológicas, como por supuesto correcciones a datos o fechas informadas en este blogpost. Gracias de antemano.

Addenda
Este es un poema inédito que he recibido del poeta Fesal Chain y escrito en la noche del 12 de Octubre en conmemoración sobre la partida de Nelson Gutiérrez. El 12 de Octubre es también fecha conmemorativa del así llamado "Día de la raza", o sea cuando los indios latinoamericanos descubrieron a Cristóbal Colón, como se diría en la lógica dialéctica de Nelson Gutiérrez.

Poema Militante

por Fesal Chain, 12/10 2008

Tantos han partido
en esta breve
pero fecunda historia de nuestro rojo y negro,
tantos han partido,ayer Martín, el sencillo,
en aquel departamentode Rotonda Rodrigo de Araya
los dos sentados en el suelodiscutiendo, conversando, analizando
y hoy Nelson, el preclaro brillante en sus propuestas
valiente en sus afrentas
y yo tan joven en mi pieza
secando la tinta en sus papeles
documentos
doblándolos
armando cuadernillos
para el pueblo militante
nuestro pueblo rojo y negro
que brillara con luz propia en el cielo azul de Chile,
y que pese a los que parten
no se apaga fácilmente
que no cae en el olvido
con el soplo de la muerte...


II (English version)


I just got the news by "Rene" about the death in Chile [1, 2] of our friend Nelson Gutierrez, one of the historic leaders of the Revolutionary Left Movement MIR. Here below a brief personal account with some memories of this noble and dear friend and also references to some activities of both political and theoretical character that we developed in the university period, while trying a united ideological front of "anarchists" and "socialist-humanist", amid the struggles of MIR.

With deep sorrow I here report the death of our friend Nelson Gutierrez, a former militant and leader of MIR, member of the Political Commission, and active in the armed resistance against the military Junta of Pinochet, and later member of the MIR's Foreign Committee.

It was at this MIR Foreign Committee and at the Junta de Coordinación Revolucionaria (MIR Chile, ERP Argentina y Tupamaros Uruguay) in Europe during the second half of the seventies, where we work together organically for the last time. But it was a long history of friendship which has been consolidated in the early days of clandestine life.

It will be recalled that during the first repression against MIR (1969) during the administration of the Christiandemocratic President Eduardo Frei, ensuieing the events that ended with the case Osses, MIR was declared outside the law and had to go into hiding. The national list with the 13 wanted or "fugitives from justice" put us together again in the clandestine life. Other pursued by the Policía Política in the region were Luciano Cruz and Juan patula Saavedra (now the major of San Miguel, in Santiago) who was also a close friend of Nelson. We took refuge together with some success in Los Angeles managing at last moment to evade the police siege.
But we were taken prisoners at the end in different occasions. I remember that Nelson, despite being severely tortured, the first thing he did after being released pending the alleged process, was to call to a meeting where he personally led the coordinacón intelligence on the process of the Prosecutor Broghamer.

Nelson had entered MIR a couple of years ago, in 1966, being at the fourth semester as student od sociology at at the University of Concepcion. His political career was brilliant and almost meteoric. When I gave him the welcome to our forces, as head of the University Brigade of MIR , I could not have imagined that in just about two years later he would become a member of the national leadership of MIR. Other distinguished members that were admitted that year were Manuel Horacio Vergara Mehrson, Jose Goñi (now defense minister in Chile and a former ambassador in Sweden), and Fernando Kraus, one of the heroes MIR's resistance against the military dictatorship.

Nelson Gutierrez occupied successively various positions of command during the struggles of the second half of the sixties. He was eventually elected President of the sutudent union. Along with Juan Gorriategy Saavedra I had the honor to be with Nelson Gutierrez in the permanet delegation on behalf of the students upon the Higher Council of the University, after the victorious struggle for the academic reforms by the years 1965-1968. In this process were also leaders Luciano Cruz Aguayo and Van Schowen Bautista.

The joint work of that period of struggle, swet and blood sealed a friendship that was preserved so years. Friend at heart, fair, simple, nearly humble, but straithforward and utterly direct in his ways of speaking, Nelson Gutierrez was also a student of first category. He received the degree in sociology with the highest qualifications in his class and thus the "Premio Universidad" was confrrend upon him.

I must also point out that Nelson Gutierrez belonged to what was called his time in the "elite" intellectual MIR in Concepcion, which was a term referring to those militants whose theoretical references exceeded the orthodox Marxism-Leninist doctrines styled by parties and leftist organizations in the sixties / seventies.

Namely, in the years prior to the founding of the MIR some cadres had developed - which somehow remained at the theoretical production also under the MIR years - a classic anarchist or left-liberal perspective (among whom I count myself, as well, albeit partially, Bautista Van Schowen), or a troskoit perspektive (Marco Antonio Enriquez, the older brother of Miguel and who then became a professor at the Sorbonne. Marco Antonio took an early influence in important theoretical Miguel Enriquez), and also those to be regarded as having a more true Leninist perspective (Miguel and Edgardo Enriquez).

This is explained in some way by the distribution of tasks in the early development of the MIR, and in which the organizational tasks headed by Miguel Enriquez opted for the Leninist design of party of cadres ( "opposed" to the notion of a mass party) which later became the political-military structure of MIR.

(continues on monday the 13th october)

Minister Tolgfors krigspsykologiska bakhåll

”Samma medier som förväntas ge oss korrekt information om världen kan också ge oss information som ser korrekt ut men som likväl är resultatet av en krigspsykologisk insats” / ”Mediesamhället är den perfekta terrängen för krigspsykologiska bakhåll” Göran Rosenberg (2002) i Det osynliga kriget mot oss alla.

I dagens DN-debatt (9/10) minister Sten Tolgfors förnyar sin krigspsykologisk insatt i försvar av FRA-lagen genom att på nytt agitera en av regeringens favorit motivering, "svensk styrkan i Afghanistan". Samtidigt ger sig ministern alldeles i – förmodligen utan uppsåt – den pågående socialdemokratiska debatten om att vara eller icke vara vänster. Det sistnämnda temat kommenteras här vid inläggets avslutande del.

Inledningsvis vill jag kommentera den ytterligt vinklad redogörelse som minister Tolgfors uppger i sitt inlägg ”Afghanistan kan inte lämnas åt talibanerna” (DN 9/10 2008) om den folkhälsosituationen i Afghanistan och den påstådda välbefinnande av den civila befolkningen. [Uppdatering. Inlägget kommenterades i DN debatt 16/18 av Svenska Afghanistankommittén]

I stark kontrast med vad Sten Tolgsfors menar - genom att endast nämna selekterade framsteg utifrån en redan tillrättalagd hälsostatistik – en färsk rapport från Internationella Rödakorskommittén (ICRC) varnar för att ”över 200 000 människor i norra Afghanistan kan tvingas från sina hem under den kommande vintern”. Och detta på grund av ”osäkerhet och stigande matpriser” inte enbart torkan. Den rapporten uppgavs i Sverige av Sydsvenska Dagbladet den 2/10 2008.

Observera att de av IRC påtalade försämringar i befolkningens villkor handlar om det norra området, i synnerhet namnges provinserna Kunduz, Balkh, Faryab och Badghis. Detta är just det området tillhörande Mazar i Sharif och runtomkring var den svenska militära styrkan uppges varit aktiv just i ökandet av befolkningens säkerhet.

Minister Sten Tolgfors agiterar om och om ett påstått behov av svensk militär närvaro i Afghanistan. Denna ivrighet har påtagligt accentuerats i samband med den övertygelsekampanjen avseende FRA-lagen. Som bekant, den protektiva faktorn som den lagen skulle innebära gentemot de svenska soldater stationerade i Afghanistan hart framförts vid upprepade tillfällen av Sten Tolfors och andra vid regeringen. I sig är detta en märklig manöver eftersom den tesen har varit tydligt ifrågasatt av experter inom området.

Emellertid, när minister Tolgfors gå ut till allmänheten, som nu med sitt inlägg i DN, och förespråkar en ytterligare militär insats i Afghanistan gör han exakt detsamma som minister Carl Bildt och väljer att totalt mörklägga den allra viktigaste utvecklingen i vad beträffar den nuvarande politiska situationen i Afghanistan - i samband med ISAF styrkor!

Jag refererar här nämligen, såsom framfördes i Bildt, Björklund, mer amerikaner än amerikanernas själva, att General David McKiernan (Den Natoledda ISAF styrkans amerikanske befälhavare ) gav en presskonferens på Pentagon redan den 1 oktober 2008 i vilken tillsammans med att annonsera en möjlig försoning med den fördrivne talibanledaren mullah Omar, sade utryckligt:

”Till syvende och sist är lösningen för Afghanistan av politisk art och inte militär”

Den informationen står att läsa i en TT telegram som professors blogg tagit del av och – mig veterligen – den svenska media valde att inte publicera. I TT artikeln rubricerades Nato: Försoning med talibaner möjlig står ”(General David McKiernan ) sade på onsdagen att han inte utesluter en försoning med den fördrivne talibanledaren mullah Omar.”Det framgick där även viktiga uppgifter om att Saudiarabiens kung Abdullah har fått uppdraget att Afghanistans president Hamid Karzai för att ordna samtalsmöte med talibanerna.

Ovan har korrespondens med deklarationer av den brittisk Brigadgeneral Mark Carlton-Smith till Sunday Times om att seger i Afghanistan inte är den möjliga optionen utan att "britterna ska göra sig beredda på en eventuell uppgörelse med talibanerna”, uppgifterna uppmärksammades av DN:s och Sydsvenskans artikel "Ingen seger i Afghanistan" och som kommenterades i Alla gick med på bluffnyheter om Afghanistan. FRA lagen och det psykologiska kriget). [Ur Bildt, Björklund, mer amerikaner än amerikanernas själva].

Vidare, minister Tolgfors uppger i DN att numera i Afghanistan "borta är det massiva förtrycket och talibanernas avrättningar på fotbollsarenor". Bra psykologiskkrig knep. Men jag råkade också se den filmen (Flyga drake !). I sammanhangen antyder Sten Tolgfors att den annorlunda situationen i Afghanistan har kommit till stånd tack de utländska militärer där stationerade, därav svenskarna. Men, vad i konkret har de ockupationsstyrkorna - NATO/ISAF - sammantaget tillbringat i den bemärkelsen?

Endast under januari - september 2008 har dussintals attacker från NATO/ISAF rapporterats och som har lämnad hundratals döda bland de civila i Afghanistan. Se längst nedanför en sammanfattning ur Civilian casualties of the War in Afghanistan .

Det var således rätt sammanfattade av Göran Rosenberg:

”Psykologisk krigföring som vi inte ser kallar vi information. Somligt av det som i dag ser ut som information är resultatet av välriktade psykologiska krigsinsatser, inte bara mot viktiga hemmaopinioner. . .”

Till slut av sitt inlägg minister Tolgfors beklagar sig att två ledande socialdemokrater - Thage G Peterson och Maj Britt Theorin - deltagit i en demonstration mot kriget i Afghanistan. Tolgfors rasonerar att det var faktiskt under den socialdemokratiska regeringen som den svensk insats påbörjades.

Detta kan knappast hjälpa sin sak, eftersom en sådan betoning bara hjälper att föra tillsammans de socialdemokraterna som är emot sådana utrikespolitiska åtgärder (som har underordnad den svensk utrikespolitik och äventyrat rejält dess dignitet) och de som organisation har haft samma åsikt gentemot den militär närvaron i Afghanistan, framförallt Vänster partiet.

I andra ord, minister Tolgfors agerande i den frågan (avseende påpekandet av denna beklagliga intervention) förvandlats till en opportun klargörande, högt behövligt i den pågående debatten ”höger/vänster” inom socialdemokratin samt i bloggosfären med perspektiven av ett fortsatt samarbete med vänstern.

Marcello Ferrada-Noli 9/10, 2008

Från Civilian casualties of the War in Afghanistan (2001–present)

2008
January 24, 2008 Nine or Ten Afghan policemen, and two civilians were killed by US Forces in the Ghazni province, 100 km south of Kabul [110] [111]January 30, 2008 Three civilians showed up at a Kandahar hospital with gunshot wounds, claiming they had been shot at by a Canadian convoy. One of them later died of his injuries.[112] [113] [114]March 12, 2008 The British government says its troops were responsible for an airstrike that killed two women and two children around Helmand. At least 10 others were injured.[115] [116]March 13, 2008 Two women and two children are killed in Pakistan by cross border shelling fired by US forces in Afghanistan [117]March 19, 2008 Several civilians are killed by US troops in Muqibel, a village of Khost province.[118]June 11, 2008 At least 30 killed at 10 P.M. on Tuesday night, June 10, 2008, in the village of Ebrahim Kariz, Mata Khan district of Paktika Province. US forces launched an air and ground attack upon the village allegedly targeting a "militant hideout." Residents said that dozens of civilians were killed [119]June 23, 2008 A father and son were allegedly killed by gunfire from US-led soldiers, a governor and witnesses said. Around 200 people demonstrated in the Khogyani district of Nangarhar province. [120]July 4, 2008 23 civilians are killed by US air strikes the district of Waygal, in the province of Nouristan[121]July 6, 2008 47 civilians attending a wedding (including the bride) are killed by US air strikes in Nangarhar province [122]July 14, 2008 Officials in Nuristan province said almost 30 defenseless civilians have been reportedly killed during NATO-led International Security Assistance Forces (ISAF) airstrike in Want-Waigal district of the eastern province. ISAF denies the claim [123] [124]July 15, 2008 US Forces admit to killing eight civilians in the Bakwa district of Farah province. They bombed a number of houses from which they were receiving fire. [125]July 17, 2008 Dozens of civilians are reported killed and injured by air strikes in the Shindand district of Herat province. [125]July 20, 2008 Thirteen civilians are killed in two separate incidents: nine policemen were killed by a US Air Strikes in the Ana Darreh district of Farah province. In the second episode, a NATO statement said, at least four civilians were accidentally killed and four other civilians wounded in mortar strikes by the NATO-led International Security Assistance Force in the eastern province of Paktika. The deaths of an additional three people had not been confirmed, the statement said. [126] [127]July 26, 2008 British troops opened fire on a vehicle that failed to stop at a checkpoint in the Sangin district of Helmand province, killing four and injuring three. [128]July 27, 2008 Canadian troops opened fire on a vehicle that came too close to a Canadian convoy in Kandahar. A two year old girl and her four year old brother were killed and the father of the two children was wounded. [129] [130]August 7, 2008 US troops "inadvertently" killed four women and a child in an exchange of fire in an area of central Ghazni province.[131]August 10, 2008 Eight hostages held by the insurgents are killed by a coalition Air Strike in Uruzgan province. [132]August 16, 2008 Four civilians were killed by a British rocket attack against a compound in the Sangin district of Helmand province. Three others were wounded. The casualties included women and children.[133] [134]August 21, 2008 The Afghan Interior Ministry reported that U.S. coalition bombs had killed up to 95 (up from 76) civilians, including 60 children, in an airstrike on Azizabad, a village in the Shindand district of Herat province. [135] [136] [137] [138]August 31, 2008 Three children are killed by ISAF-fired artillery shells in the Gayan district of Paktika province. Seven other civilians were wounded. [139]September 01, 2008 A man and his two young children are killed in a night raid on his home in Kabul. His wife is injured. [140] [141]September 9 2008At least two Afghan civilians have been killed and 10 wounded in an air strike by Nato-led forces in the eastern province of Khost, Nato officials say. [142] [143]September 18, 2008 Canadian soldiers in a convoy fire at a civilian truck in Kandahar, killing one of the occupants.[144]
Vi skall starkt uttrycka vår totala ogillande avseende självmordsattentat och dylika terrorist attacker, men vi skall hålla oss till sanningen i rapportering av vad som egentligen sker i kriget. Detta särskilt under den pågående offentliga debatten om FRA lagen, och i vilken FRA-förespråkare försvarar risken av intrång i medborgares integritet bl. a. med argumentering av en påstådda högt riskabel situation gällande den svenska styrkan i Afghanistan.

Mina andra inlägg om FRA-lagen i förhållande med Afghanistanfrågan:

16 okt 2008. Foreign policy, terrorism, CIA, Kant, Lincoln, fanaticism, religion, and philosophical anarchism

6 okt 2008. Bildt, Björklund and Co. Mer amerikaner än amerikanernas själva

5 okt 2008. Alla gick med på bluffnyheter om Afghanistan. FRA lagen och det psykologiska kriget

1 okt 2008. "Hälsa honom att den svenska utrikespolitiken inte är några pajaskonster. Det är inte hä hä och hep hep"

28 sept 2008. Statsmaktens repressionsalibi

Journalistkris sprider sig. FRA lagens psykologiska krig 26/09, 2008

24 sept 2008. Terroristsparadis

24 sept 2008. Kärnan i bemötandet av FRA-lagen anbelangar i huvudsaken principer

22/09, 2008. Sweden. The surveillance law (FRA) debate

16/9 2008. Klargörande (reviderad version) till DN om dödliga skador bland civila i Afghanistan

25/09 20008. FRA och Talibaner

Andra om FRA lagen, Afghanistan, utrikespolitik , interesant?

Folkpartiet (icke liberala):s motion för dödshjälp helt emot resolutionen av World Medical Association

"The World Medical Association upprepar sin starka övertygelse om att dödshjälp är i konflikt med grundläggande etiska principer för medicinsk praxis och uppmuntrar alla nationella läkarsällskap och läkare att avstå från att delta i dödshjälp, även om nationell lagstiftning tillåter det"

Folkpartiets riksdagledamot Eva Flyborg har, tillsammans andra i sitt parti, lagt fram en motion till riksdagen för att göra eutanasi (aktiv dödshjälp) lagligt i Sverige. Den information ges i en artikel av Mats Carlbom i dagens Dagens Nyheter (DN), sidan 16 ( "Fp-politiker kräver Att Sverige tillåter aktiv dödshjälp"). Artikeln är ännu inte på nätet.

Det finns också ett reportage om detta initiativ av journalisten Mari Forssblad i Sveriges Radio, och en artikel i Eskilstuna Kuriren (8/10) samt i Dagens Medicin.

Eutanasi-liknande initiativ har vid upprepade tillfällen starkt ogillas i Europa, delvis för sina historiska associationer med liknande nazi/rasistiska lagar i Tyskland under Hitler, och som särskilt syftade till massmordet på den invandrarbefolkningen med judisk påbrå.

Ett - dock oklart - argument pro dödshjälp som har framförts avser den höga andelen självmord i europeiska länder. I Sverige, däremot, självmord har minskat avsevärt sedan 90-talet.

Den nuvarande argument som används av Folkpartiet är fullständigt irrelevant, för att inte kalla det helt enkelt, dum:

I själva verket, upphovsmannen till förslaget, Eva Flyborg, argumenterar att eutanasi bör övervägas eftersom på andra håll i världen aktiv dödshjälp är tillåtet, nämnligen i "Schweiz, Belgien och den amerikanska staten Oregon".

Emellertid, följande Flyborgs resonemang, om vi samlar alla länder i världen (n = 195) och alla stater i USA (n = 50) får vi enligt Folkpartiet logik att vi måste införa dödshjälp eftersom 1, 2 procent av alla världens "platser " har redan den praxis!

Hur kommer det sig att ett Folkpartiets ledamot skulle räkna USA stater tillsammans med andra länder i världen i samma kategori av världen-platser ( "Flera håll i världen")? Hur pass "Amerikanist" en folkpartist kan egentligen vara?

Faktum är att bara några dagar sedan jag publicerade här ett inlägg - refererat till ett ungefärligt samma beteende - med rubriken (Bildt, Björklund & Co Mer Amerikaner Än amerikanernas själva). Läs det. Är ingen skämt.

En annan Folkpartist, alltså partisekreteraren Erik Ullenhag, samtidigt som förklarar att motionen inte representera partiets linje, basar över ett parti för vilket, enligt DN-artikeln "en svårt sjuk patient som är kapabel att fatta egna beslut ska kunna säga nej till livsuppehållande vård", meningar som har faktskt det samma inehåll som i Fyborg förslag.

Båda yttrande (Folkpartiets separat respektive Fyborgs) faller direkt emot ett flertal resolutioner som antagits av The World Medical Association.

THE WORLD MEDICAL ASSOCIATION RESOLUTION ON EUTHANASIA (2001, 2002)

1. The World Medical Association's Declaration on Euthanasia, adopted by the 38th World Medical Assembly, Madrid, Spain, October 1987, states:"Euthanasia, that is the act of deliberately ending the life of a patient, even at the patient's own request or at the request of close relatives, is unethical. This does not prevent the physician from respecting the desire of a patient to allow the natural process of death to follow its course in the terminal phase of sickness."

2. The WMA Statement on Physician-Assisted Suicide, adopted by the 44th World Medical Assembly, Marbella, Spain, September 1992 likewise states:"Physicians-assisted suicide, like euthanasia, is unethical and must be condemned by the medical profession. Where the assistance of the physician is intentionally and deliberately directed at enabling an individual to end his or her own life, the physician acts unethically. However the right to decline medical treatment is a basic right of the patient and the physician does not act unethically even if respecting such a wish results in the death of the patient."

3. The World Medical Association has noted that the practice of active euthanasia with physician assistance, has been adopted into law in some countries.4. BE IT RESOLVED that: 1. The World Medical Association reaffirms its strong belief that euthanasia is in conflict with basic ethical principles of medical practice, and 2. The World Medical Association strongly encourages all National Medical Associations and physicians to refrain from participating in euthanasia, even if national law allows it or decriminalizes it under certain conditions.

Folkpartiet förslag i fulltext hittar Du här

Marcello Ferrada-Noli 8/10, 2008

Mer om Folkpartiet, döden, suicid, aktiv dödshjälp, Folkpartist vill införa aktiv dödshjälp, interesant?

Swedish Folkpartiet’s euthanasia-law project against World Medical Association resolution

"The World Medical Association reaffirms its strong belief that euthanasia is in conflict with basic ethical principles of medical practice and strongly encourages all National Medical Associations and physicians to refrain from participating in euthanasia, even if national law allows it"

A parliament member of the Swedish Fokpartiet – a right wing conservative party, formerly liberal - has presented a law-proposal to the Swedish Parliament to make euthanasia (aktiv dödshjälp) legal in this country of only nine million population and among the largest inhabitant/geographic –area ratio in Europe.

The information is given in an article by Mats Carlbom in today's Dagens Nyheter (DN), page 16 ("Fp-politiker kräver att Sverige tillåter aktiv dödshjälp"). DN is Sweden main newspaper. The article is not yet on-line. There is also a reportage on this initiative by journalist Mari Forssblad in the Swedish Radio, and an article in Eskilstuna Kuriren (8/10) samt i Dagens Medicin.

Euthanasia-like initiatives have largely been dismissed in Europe for its historical association with the similar racist laws in Nazi-German, particularly aimed to the killing of the immigrant population of Jewish ascendance.

Nevertheless, propositions for modern euthanasia aimed to assist death in individuals – for instance undergoing terminal diseases - have occasionally been put forward by political parties otherwise also known by their harder anti-immigrant legislation stand in comparison to other parties of the political spectra.

One argument pro euthanasia has been the otherwise high rates of suicide in European countries. In Sweden, however, the suicide rate has been very much on the decrease since the 90’s.

The current argument used by the right wing Folkpartiet is utterly irrelevant, for not calling it plain stupid:

In fact, the author of the parliament proposition, Eva Flyborg, arguments that this should be considered since in other locations in the world death-help it is indeed allowed. For which she could only list, as she tell Swedish main newspaper Dagens Nyheter, “Switzerland, Belgium and the American state Oregon”.

Hence, following her reasoning, if we put together all the countries in the world (n= 195) and all the states in the USA (n= 50) we get into the Folkpartiet logical proposition on that we have to do so because 1,2 per cent of all “world locations” practice euthanasia legally”!

How come that a Folkpartiet MP would count USA states together with other countries in the world in the same category of world-locations (“flera håll I världen”)?
It could be argued on my contention that I should restrain from being hilarious about this – in consideration of the seriousness of the subject. But the fact is that just few days ago I published here a post with the title “Bildt, Björklund & Co. More Americans than the American their selves” (Bildt, Björklund & Co. Mer amerikaner än amerikanernas själva). Jan Björklund is the chairman of the here commented Folkpartiet.

Another Folkpartiet’s member of its leadership, Erik Ullenhag, has said this does not necessarily represent the line of the party. But, at the same time he manifests clearly that a serious ill patient that is capable top make his/her own decisions should be able to deny to her life-line supply at health care settings. Which is very much the same that Fyborg's actual proposition’s content.

Both interpretations from these politicians of the Swedish Folkpartiet are directly against several resolutions taken by the World Medical Association.

In the last of such resolution it is clearly stated:

THE WORLD MEDICAL ASSOCIATION RESOLUTION ON EUTHANASIA

1. The World Medical Association's Declaration on Euthanasia, adopted by the 38th World Medical Assembly, Madrid, Spain, October 1987, states:"Euthanasia, that is the act of deliberately ending the life of a patient, even at the patient's own request or at the request of close relatives, is unethical. This does not prevent the physician from respecting the desire of a patient to allow the natural process of death to follow its course in the terminal phase of sickness."

2. The WMA Statement on Physician-Assisted Suicide, adopted by the 44th World Medical Assembly, Marbella, Spain, September 1992 likewise states:"Physicians-assisted suicide, like euthanasia, is unethical and must be condemned by the medical profession. Where the assistance of the physician is intentionally and deliberately directed at enabling an individual to end his or her own life, the physician acts unethically. However the right to decline medical treatment is a basic right of the patient and the physician does not act unethically even if respecting such a wish results in the death of the patient."

3. The World Medical Association has noted that the practice of active euthanasia with physician assistance, has been adopted into law in some countries.

4. BE IT RESOLVED that:

1. The World Medical Association reaffirms its strong belief that euthanasia is in conflict with basic ethical principles of medical practice, and
2. The World Medical Association strongly encourages all National Medical Associations and physicians to refrain from participating in euthanasia, even if national law allows it or decriminalizes it under certain conditions.

The Folkpartiet's proposal in full text (Swedish) can be found here

Marcello Ferrada-Noli 8/10 2008

More on Folkpartiet, döden, suicid, aktiv dödshjälp, Folkpartist vill införa aktiv dödshjälp, interesant?

Det blir ingen fascistisk stat.

Professors blogg är nöjd, samt säkerligen alla bloggare som fokuserade bl. a. på frågan FRA-lagens implementering i förhållande med polisiärt arbete och SÄPO.

Från motionen presenterade av Mona Sahlin och Anders Karlsson (socialdemokraterna), samt Peter Ericsson och Peter Rådberg (miljöp):

"Underrättelseskyldighet till enskild reser också frågetecken. Det är oklart vem som skall informeras, hur de skall informeras och när.
Konsekvenserna är svåröverskådliga och allvarliga: SÄPO-chefen varnar för att viktiga delar av terroristbekämpningen riskeras och Journalistförbundets ordförande för att källskyddet och meddelarfriheten är fortsatt hotade.
Vidare är det oklart om lagen, med alla tillägg, kommer att uppfylla Europa­konventionen om mänskliga rättigheter."

"(. . .) Vi menar slutligen att en utredning måste arbeta öppet för att åstadkomma en lag som har medborgarnas förtroende. Detta innebär en bred och öppen process som ger så många som möjligt möjlighet till insyn, påverkan och debatt från olika samhällsaktörer, allt från enskilda bloggare till organisationer."

Enligt den vetenskapliga seden vi använder i Sverige och internationellt (borde egentligen vara allmän basal etik även inom den svenska bloggsfären) citerar författaren här även andras analyser inom det behandlade temat.

Bloggposter som medförde någon analys beträffande den konkreta frågan ovan (mig veterligen. Lägg gärna till):

Från Professors blogg:
Fascismen. FRA lagens påtagliga risk, Statsmaktens repressionsalibi

Från andra bloggar:
Peter Bratt - Likheterna mellan IB-affären och FRA-frågan + Åkesson (nästan) bekräftar att trafikstråk är samma gamla massavlyssning som tidigare.
[scaber_nestor]
SÄPOCHEFEN MUTTRAR NÄR TRAFIKSTRÅKEN BEGRÄNSAS
[Osäkerhet och Tystnandet]
Shoppa på FRA genom entrén eller bakdörren?
[Lars-Ericks blogg]
Säpo mot ändring av FRA-lagen
[Farmorgun i Norrtälje]
Säpo vill shoppa hos FRA, och Vilhelm Agrell håller med, Fra, trafikstråk, och en förbättrad kommentering, av den nya lagen
[Jens O.]
FRA-lagen har varit i säck innan den kom i påse!
[annarkia]

Bloggposter som medförde kommentarer avseende ämnet:
FRA-debatten en vecka senare, Säpo sågar FRA-uppgörelsen, Bra polisinsats vid FRA-demonstrationerna, och De grundläggande portalkraven om FRA

Ytterligare, i motionen presenterade av Vänsterpartiet, framförs ett argument som också analyserades/kommenterades intensivt bland de ovan nämnda bloggare:

"Stor oklarhet råder även runt FRA:s samarbete och utbyte med andra stater. Vilken typ av information har förts vidare till andra staters underrättelsetjänster, i vilken grad har svenska medborgare drabbats och har utbytet även skett med icke-demokratiska stater?"

Läs här hela S/MP motionen

Läs här V-partiets Motion 2008/09:v482 Signalspaning - Riksdagen

S/MP motionen refererades i dag bl.a. i DN, Sydsvenskan, Expressen, Landskrona Posten, samt i en artikel av Dan Nilsson i SvD (Nyheter, sida 6, ej on-line) och i Eskilstuna Kuriren (sida 8, ej on-line), Dala-Demokraten (Del 1 Sida 18) och Bloggsf. 1, 2, 3, 4.

Marcello Ferrada-Noli 7/10, 2008

Andra om FRA, fra-lagen, Allt om FRA från Alliansupproret
interesant?

Bildt, Björklund & Co. Mer amerikaner än amerikanernas själva

Medan den amerikanske befälhavaren av Natos ISAF styrkan i Afghanistan General David McKiernan uppger att Nato/ISAF vill ta slut på kriget och samtal med talibanledare annonserades, Bilds regering mörklägger detta och i stället planerar utöka de svenska militära styrkorna i Afghanistan!

SvD 6/10, 2008. Frontsida

I Dagens Nyheters söndagsledaren (DN 5/10 2008) kommer tillrätta en fullträffande anmärkning i anknytning till minister Carl Bildts rollrexercis. DN refererar dock endast två av dessa, Bildt utrikesminister och Bild bloggare.

DN ledare Ryska toner i går: ”När det gäller Carl Bildt tillkommer problemet att man, främst när han bloggar, inte alltid vet vad som är hans och vad som är regeringens uppfattning.”

I Den afghanska utmaningen (5/10 2008) Carl Bildt använder sig av näst intill hälften av texten för att föreläsa sin bloggpublik ungefär var Afghanistan ligger, med hjälp av ett par geografikunskaps hänvisningar. Han tycker att det är nödvändigt att uppge att nord delen av Afghanistan ligger mot Central Asien och blickande Iran, och att svenska trupper befinner sig i Afghanistans norra område. Kanske det behövs säga det, med tanke på de annorlunda placeringar som svenska officerare faktiskt har i Afghanistan, som i dagarna media ”överraskade” oss med.

Han uppdaterar också om den politiska scenarion i Afghanistan samt - I det väsentligast - vad är det enligt honom som står att göra närmast. I detta avseende nämnder Bildt endast att ”det handlar främst om” a) ”hur de planerade president- och parlamentsvalen skall genomföras” b) hur den opiumodlingen skall kunna begränsas.

Enligt vad bloggaren Bildt säger, inget annat skulle stå i den närmaste framtida agenda. Alltså bloggaren som är Sveriges utrikesminister, och med observandum att denna blogg publiceras enligt Bildts inledning i samband med SvD:s Mikael Holmström artikeln om svenska militär närvaron i Afghanistan.

Det var en ytterst märklig uppdatering som utrikesminister Bild erbjöd sina läsare. I själva verket, vad det egentligen hade i ”alla dessa dagar” hänt vid ISAF – den militär apparat i vilket de svenska trupperna i Afghanistan ingår – var att General David McKiernan (Den Natoledda ISAFstyrkans amerikanske befälhavare ) gav en presskonferens på Pentagon redan den 1 oktober i vilken annonserades en möjlig försoning med den fördrivnetalibanledaren mullah Omar.

Den informationen står att läsa i en TT telegram som professors blogg tagit del av och – mig veterligen – den svenska media valde att inte publicera. I TT artikeln rubricerades Nato: Försoning med talibaner möjlig står ”(General David McKiernan ) sade på onsdagen att han inte utesluter en försoning med den fördrivne talibanledaren mullah Omar.”

Det framgick där även viktiga uppgifter om att Saudiarabiens kung Abdullah har fått uppdraget att Afghanistans president Hamid Karzai för att ordna samtalsmöte med talibanerna.

Ovan har korrespondens med deklarationer av den brittisk Brigadgeneral Mark Carlton-Smith till Sunday Times om att seger i Afghanistan inte är den möjliga optionen utan att "britterna ska göra sig beredda på en eventuell uppgörelse med talibanerna”, uppgifterna uppmärksammades av DN:s och Sydsvenskans artikeln "Ingen seger i Afghanistan" och som kommenterades i Alla gick med på bluffnyheter om Afghanistan. FRA lagen och det psykologiska kriget).

Jag kontrollerade nu med TT och fick upplysning att artikeln Nato: Försoning med talibaner möjlig gick iväg från TT till övriga media redan den 1 oktober 2008. Som sagt TT/AFP refererade till en viktig presskonferens som ägde rum i Pentagon samma dag, angående ISAF och perspektivet till en fredlig lösning av konflikten i Afghanistan. Detta är, eller skulle vara, i högsta grad relevant för svenska UD, svenska försvarsmakten, journalister som skriver om ämnet, etc. Emellertid inget av det har refererats i media, av regeringen, av Carl Bild i sin Afghanistan "uppdatering".
Medan själva NATO befälhavare för ISAF ockupationsstyrkorna i Afghanistan - den amerikanske generalen David McKiernan - uppger utryckligt att ”Till syvende och sist är lösningen för Afghanistan av politisk art och inte militär”, håller på Bildts regering att förberedda utökning av den svensk militär styrkan i Afghanistan.

• Antigen är "utökning av styrkan i Afghanistan" bara ett nytt utspel i det psykologiska kriget regeringen driver mot befolkningen avseende massövertygelsen om FRA-lagen. Regeringen är till synes fortfarande i behöv av agitera frågan talibanterrorister-mot-Sverige för att legitimera massavlyssningen av fyktingar i Sverige samt svenskarna.
• Eller lider den svenska UD av fulltsändig brist av information. Inte troligt alternativ.
• Eller regeringen på allvar insisterar att driva ett extrem överdriven militärt perspektiv i lösningen av ”konflikten” i Afghanistan. Jag använder ”extrem överdriven” eftersom med dessa handlingar framstår Bildt, Björklund and Co. som mer amerikaner än amerikanernas själva.

Och, tyvärr, detta resulterar i att den svenska utrikes politiken förefaller ännu mer förelämpad och sargad i sin pondus och effektivitet.

OH, vad jag saknar Olof Palme!

Marcello Ferrada-Noli, 6/10 2008

Nyligen publicerat om ämnet, Jinge, Claes Krantz

andra om

FRA lagen, Afghanistan, utrikespolitik , interesant?

Alla gick med på bluffnyheter om Afghanistan. FRA lagen och det psykologiska kriget

Dessa nyheter är inga ”avslöjanden”, de är till synes selekterade nyheter i enighet med det psykologiska kriget för FRA-lagens ändamål.

Den här bloggen har drivit i huvudsakligen två teser som har att göra med temat Afghanistan i sammanslutning med FRA lagen.

Den första tesen avser att FRA lagens förklaring – och därmed ultimata politiska lösning - kan i det väsentligaste inte separera från analysen av de nya profilerna i utrikespolitik som överdeterminerar den nuvarande regeringen. Detta i sin tur karakteriseras av en tydlig underordning till USA utrikespolitik samt militär-strategiskt till NATO kampanj numera i bland annat Afghanistan.

Jag kan med glädje konstatera att den tesen har fått gehör i en del medverkare i bloggosfären.

Med den andra tesen (beträffande den svenska militärnärvaron i Afghanistan i samband med FRA lagen) menar jag att den mediala agiteringen av den frågan - med sublimalla nationalistiska inslag - är en del i FRA:s psykologiska krig för att försöka övertyga allmänheten om nödvändigheten av FRA lagens implementering.

Den här tesen har i sin tur tre aspekter:

1. En aspekt innebär det psykologiska krigets argument ad misericordiam, avser att framtvinga psykoaffektiv respons. Alltså, under premissen att terrorister i Afghanistan hotar de svenskarna där stationerade, vi måste därmed tycka synd om våra svenska medmänniskor postade i Afghanistan, och hjälpa att öka deras skydd (från talibanernas hot). Således spaning/ massavlysning i spår av pro-taliban aktiviteter i Sverige skulle vara nödvändig.

Anslutet till misericordiam argumentet står att finnas FRA:s generaldirektör Ingvar Åkesson uttalande att ”Vi är ensamma i det här”, när samtidigt som han vill "informera" att dessa två variabler ovan är egentligen inte så förenade ropar han på hjälp och stöd för den nya lag han har varit utsett att administrera.

2. En annan aspekt innebär desinformation om fasansfulla attacker mot civila tillskrivna Taliban miliser versus ockupationsmakters (därav svenska styrkor under NATO ledning).

3. Den tredje aspekten har att göra med den presumtiva nödvändigheten att skaffa underrätelsematerial bland svenskar eller flyktingar (oavsett det påstådda Svensksoldater-i-Afghanistan starka hotet från talibaner) för att kunna i en internationell underrätelsemarknaden sälja denna eller "utbyta information" som det kallades. Och den information vi skulle kunna få i utbytet, återigen, skall hjälpa oss att öka skydd till våra trupper i Afghanistan.

Allt detta är psykologisk krig påhittigheter. Det handlar att sälja FRA avlyssningslagen till den svenska publiken, för att sedermera sälja den svenska publiken till den internationella underrätelsemarknad.

För att allt detta skall gå ihop behöver försvarsmakternas FRA skapa förvisso en medvetenhet bland publiken om detta deltagande. Särskilt, det psykkrig taktiska syftet är här att betona riskabla situationer som svenska soldater skulle genomgå.

Således detta ”leaks” om övriga sensationella inslag om den svenska militär deltagande i Afghanistan ("nära skottlinje", etc.) självklart ingår i FRA:S psykologkriget. Dessa nyheter är inga ”avslöjande”, de är till synes planterade nyhet i enighet med det psykologiska kriget för FRA-lages ändamål. Detta i sin tur ger mojlighet till försvarsminister Tolgfors för att förtydliga nödvändighet av sådan deltagande.

I själva verket det handlar om gamla nyheter. Exempelvis att ”Rådgivarna har gett anvisningar till en brigad från arméns 209:e kår under dödliga strider med rebeller under sommaren. De har inte själva stridit med vapen i hand, men varit med vid skottlossningarna" (i AB) eller att "Svenska officerare tjänstgör nära stridslinjen" (i SvD) verkar helt i enighet med kända tidigare beslut. SvD förklarar hur detta gick ihop.

Låt mig slutligen säga, angående detta numera konstanta tjatt om att tycka synd om trupper i Afghanistan. De är stridstrupperna som deltar i USA:s ockupations krig i Afghanistan (med formalia arrangerade av en marionett regeringen). Talibanmilis är den andra huvudpart, militärtmassigt. ”Hotet” är inget riktigt passande begrepp här, för har man gått i kriget då måste man träffa den fienden man har åberopat.

I den korta lösningen den enda är att kalla trupperna tillbaka, till det land och de uppgifter de tillhör. I vad beträffar den långvariga lösningen, den enda är att återuppta neutralitetsprincip samt dignitet och oberoende gällande den svensk utrikespolitik.

Inte heller är adekvat att envisa sig demonisera de afghanska miliser som ett gäng huliganer med turban och AK-47. Just idag, i DN artikeln "Ingen seger i Afghanistan" (även i Sydsvenskan) refereras deklarationer av den brittisk Brigadgeneral Mark Carlton-Smith till Sunday Times om att seger i Afghanistan inte är den möjliga optionen utan att att "britterna ska göra sig beredda på en eventuell uppgörelse med talibanerna. Vi kommer inte att vinna det här kriget". Och, säger han också "Om talibanerna vore beredda att sätta sig på andra sidan bordet och tala om en politisk lösning, så är det exakt den sortens framsteg som skulle så slut på uppror som det här."

Det är precis vad jag anteciperade i FRA och Talibaner:

Och beträffande militär insats i Afghanistan. Kriget för Afghanistan som direkt drabbar även dessa afghaner som inte råkar vara terrorister? Kriget mot fattigdomen samtidigt vi hjälper att likvidera just de fattiga? Kriget mot förtryck medan vi låter våra egna lagar förtrycka oss själva? Det kriget vinner vi aldrig, aldrig på det viset. Har ni glömt Vietnam?

Marcello Ferrada-Noli, 5/10, 2008

Andra om temat Sic Semper Tyrannis, Svensson, ChristerMagister, Kildén & Åsman, Kulturbloggen
andra om FRA lagen, Afghanistan, utrikespolitik , interesant?

Jan Björklunds inkonsekvens om FRA lagen

Jan Björklunds påstående "Medborgarna ska kunna veta allt om myndigheterna, men myndigheterna ska inte kunna veta allt om medborgarna" (se DN.se 3/10 , AB), sätter honom i en konsekvens/inkonsekvens dilemma gentemot FRA- lagen eftersom denna handlar trots allt just om massavlysning på riktigt.

För att börja med, vill jag här påminna att Folkpartiets numera ordförande Jan Björklund hade bl.a. förespråkat spioneri och angivning svenska skolelever i mellan med syfte att "förstärka" underrätelsen i kampen mot terroristerna. Som bekant tillhör Björklund den prominenta "mest till höger" falangen inom respektive Allianspartierna.

Samma Björklund beklagar sig nu att en socialdemokrat politiker skulle ha jamfört Alliansregeringen med Zimbabwe och Nordkorea. I så fall det var en understatement. Det kan egentligen bli ännu värre:


Marcello Ferrada-Noli 3/10, 2008

andra om FRA, fra-lagen

Fascismen. FRA lagens påtagliga risk

En regering som under fredstid med hjälp av en lag, ett dekret eller dylika i praktiken underordna polisiära styrkor till försvarsmakterna och etablera en monopolistik, suverän underrätelse apparat under militärinriktad ledning gör sin direkta entré i fascismen, i fascismen som inslag i regeringsform.

I

I SVT: s Aktuellt inslag Säpo: Svårare att upptäcka terrorhot uttalar Säpo chefen Anders Danielsson att den uppgörelse (som nyligen inträffats inom regering, deras stödpartier samt den fraktionen av ”FRA- dissident” inom dessa) ”kommer definitivt att begränsa vår förmåga”.

Konflikten av intresse omkring spanings aktivitet mellan polisen och försvarsmakten är mer eller mindre uppenbar gällande FRA lagen. Christian Engströms tal den 16 september (Ensgström är PP viceordförande ) tog upp ämnet beträffande de olika roll dessa myndygheterna har och poängterade även senare att " lagstiftarna måste se till att göra rätt på den mest fundamentala punkten: att se till att det blir ordentlig boskillnad mellan polisiär och militär spaning i framtiden." Han menade - om jag nu tolkar honom rätt - att spaningsarbetet som polisen har ”traditionellt” haft inriktad mot den inhemska brottsrelaterade problematiken (därtill Säpos förebyggande/spanigsarbete gentemot eventuella terroristaktivitet, spioneri, etc.) borde i fortsättning varken blandats med eller underordnas till en likadan verk