Wednesday, December 02, 2009

"Pladdrets tyranni” indiskreta motsägelser

Ledaren "Pladdrets tyranni” utblottar genom sina indiskreta motsägelser den moderna fariseiska journalistiken.

Ty efter ett hyperlångt och malligt försvar av yttrandefrihet som inleddes med ”Fri och öppen debatt tjänar sanningen” avslutar Håkan Boström sin DN-kolumn med en tvärtom plädering för censuråtgärder gentemot medieansvariga och internetmedia, i synnerhet bloggar som vågar ifrågasätta det som makthavarna uppger - och Boström återger - som enda sanning.


Vi varnas i Pladdrets tyranni (DN 2/12) om en viss artikel i Newsmill ”där några konspirationsteoretiker ifrågasatte vem som låg bakom attacken mot World Trade Center 2001”, och om en viss blogg, en viss hemsida, dock nämns inga fakta .

Vi varnas i Pladdrets tyranni även om att ”i och med Internets ökade betydelse kan nästan vem som helst säga vad som helst – och få en miljonpublik”. Emellertid, är detta verkligen något att beklaga sig för i en demokrati , om man är demokratianhängare på riktigt?

Isobel Hadley-Kamp har redan utmärkt sammanfattat om den punkten i Yttrandetfrihet och antisemitiska kräk

"Om man börjar dra upp gränser inte bara för VAD som får sägas, utan också VEM som alls ska få säga något, då måste vi nog ta om den där debatten om yttrandefriheten från början."

Syftet med Pladdrets tyranni visar sig – uppenbarligen - inte vara att argumentera med fakta mot det som påstås i en angiven alternativförklaring omkring en terroristattack. Syftet med artikeln är däremot delvis att ifrågasätta rätten att framlägga andra än de officiella förklaringarna omkring dessa omständigheter. Delvis är också Pladdrets tyranni ett kraftigt förespråkande för censur gentemot konkurrerande internetmedier.

I

Pladdrets tyranni agerar som en desperat kanonad av den "sista salva"- arten. Bush/Rumsfeld/Cheney/Blair-skeppet sjunker gradvis i havet av nya avslöjanden överallt. Det drar med sig alla journalister som sjungit i kör enligt det ideologiska partituret.

Vi har i förgäves väntat på de svenska mediernas ursäkt för, eller åtminstone förklaring till, varför det okritiskt förmedlades grova falska ”nyheter”, skrevs osanna ledare och vilseledande artiklar om Irak- ockupationens påstådda orsak. Som tidigare om Vietnamkriget och det massiva bombardemanget av Kambodjas befolkning. Och nu om Afghanistan. Ett sådant tillkännagivande skulle hedra journalistikkåren i ett land som stolt prisar sig självt – inte minst i DN - för att icke vara korrupt.

Och det ter sig ännu märkligare att medan amerikanska oberoende kända journalister informerar om andra verkliga omständigheter omkring den 11 september, envisas svenska journalister fortfarande nu december 2009 att återge den officiella gamla onyanserade stilla bild som återgavs av Busch.

Den ovan till synes väl förutsebara och väl exploaterade 11 september har i dokumentär efter dokumentär visats i Sverige, exempelvis flera program i TV4 Fakta.

Förvisso skulle allt detta enligt författaren av Pladdrets tyranni kategoriseras som enkla provokationer. Sedan, om dessa ”provokationer” (artiklar, intervjuer) slutligen är publicerade, beror denna publicering enligt Boström ej på de bidragande fakta de medför till analysen utan på texternas/bildernas sexism.

För som Boström dikterar i sin DN-kolumn, och som gälla skall i rikets hela, ”när intresset för sanning överges” och andras ”oförnuftiga” tolkningar, andra ”oförnuftiga” fakta, träder fram i det offentliga scenariot är det dags att kräva vissa ramar. Det samma har, historiskt sett, påståtts av samtliga diktatorer. Det låter verkligen som ett citat från Pinochet själv:

Pladdrets tyranni: ”Förnuftiga samtal kräver vissa ramar. Utan några gemensamma utgångspunkter kommer vi aldrig från ruta ett. När intresset för sanning överges blir provokationen i stort sett det enda kriteriet för genomslag.”

Och vem skall diktera dessa nya ramar för mediepublicering? Vilka har dikterat de ramar som redan står att finnas som acceptabla från det ena ideologiskt styrda etablissemanget till det andra? Är den demokrati, som Boström till synes slår sitt bröst blödigt för, att förenas med en sådan näst intill fascistisk proposition?

II

Men det handlar som sagt inte bara om skräck inför vissnade högeretablerade palatssanningar och som numera rubbas av nutida bloggare och "pöbelns journalister".

Syftet med denna offensiv är mer strategiskt övergripande och har att göra med hela gammelmedias existensberättigande. Det handlar således om att strida mot bloggmedia.

Och då är det förståeligt att makthavarnas gammelmedia har inlett en så kraftfull sista strid i försvar av sanningsförmedlingens monopol. Det monopolet verkar ha torpederats grundligt och det går tydligt emot konkurs på havsbotten.

Man kan visst förstår DN-ledarens irritation när så lätt går att konstatera den avgörande närvaro i det offentliga rummet av dessa bloggare, oberoende av makthavarnas direkta intresse. Man har i det fallet säkerligen sökt eller googlat "yttrandefrihet" på nätet. Då har man inte i första hand hittat gammelmedias ledarartiklar. Man har i stället hittat i Google första sidan direkt länkar till exempelvis bloggarna Isobels Text och Verkstad, Oscar Swartz :: Texplorer, och Henrik-Alexandersson.se .

Håkan Boströms Pladdrets tyranni agerar mest som en attack mot luften. Attacken mot Newsmill kan väl direkt associeras av läsaren - inte mist bokstavligt - med Don Quijotes onödiga vindkvarns episod.

När Boström egentligen kommer till punkten hävdar han följande i Pladdrets tyranni:

Islamisten XX är i hög grad en produkt av det nya medielandskapet. Hans politiska plattform består i stort sett av en blogg samt medverkan på förment seriösa nätsajter.

Och sedan

De redaktörer och programledare som tror sig tjäna yttrandefriheten och demokratin genom att släppa fram dessa åsikter smiter ifrån sitt ansvar.

Följaktligen fullföljer man sitt ansvar enligt Pladdrets tyranni genom att censurera dessa ”relativister” och endast publicera / ge tillträde till de ”förnuftiga” sanningsbärare. Förnuft är förvisso definierat endast av Boströms ideologiska perspektiv.

III

Ytterligare, den censurkontrol som denna tes innebär implementeras genom att sprida skräck bland andra kritiker, eller potentiella sådana. För ingen önskar sig att vara associerad - på grund av några av sina liberala, revolutionära eller antietablissemang-idéer, eller enstaka formuleringar mot aggressionsmakterna - med skurkar eller terrorister såsom Pladdrets tyranni gör gällande. Men det är en fälla som vi inte skall gå i. Kampen går alltså vidare.

Inför intolerans förespråkarnas nya krav, gäller det för bloggarna att demonstrera ytterligare intellektuellt integritet. Och inte ge vika. Nu krävs det att vara modig, och agera. För, som Henrik Alexandersson talade i sin blogg - även om han refererade till temat vid ett annat sammanhang - i ett citat som länkades i Google sökning för yttrandefrihet:

"Då hjälper det inte ens att värden som yttrandefrihet, tryckfrihet och nätneutralitet står på spel. Den som över huvud taget vågar ifrågasätta det som sägs får huvudet avhugget."

Notabene. Med fariseisk journalistik menar jag alltså inte den ”softade” svenska varianten av ordet (fariseiska = egenkära, dryga, självgoda) men det ursprungliga klassiska begreppet som även innefattar att agera enligt makthavarnas uppdrag.


Marcello Ferrada-Noli, 2/11 2009

Publicerat även i Second Opinion 3/12 2009


Andra om yttrandefrihet, yttrandefriheten, yttrandefrihet censur, dn, dnledare, bloggar, bloggare

Intressant?

4 comments:

Mats said...

Mycket varierat och bra skrivet!
Mats
På Klar Sikt

KLARTEXTEN! said...

Strålande! Detta inlägg gladde mig!
Visst är det skrämmande att en ledarredaktör för en av sveriges största dagstidningar kan skriva sådant strunt!

Känner du till "Lilla Saltsjöbadsavtalet"? Ett beslut som Svenska Journalistkåren tog den 21 mars 1987 i Saltsjöbaden: att ljuga om bl a invandrarbrottslighet. Ett beslut som verkar ha utgjort fundamentet för framtida "politiskt korrekt" mediarapportering.

http://klartexten.wordpress.com/2009/12/02/journalisternas-logn-om-invandrarna/

Marcello Vittorio Ferrada-Noli said...

Tack för länken. Har läst posten med intresse dock kunde inte hitta några verifierande källor om huvudpåståendet, alltså ”avtalet om att ljuga om invandrarens brottslighet”. Skulle sådant existera – vilket skulle det vara ytterst beklagligt - har avtalet uppenbarligen inte följs av den Svenska journalistkåren. Därmed exempelvis inlägget

http://www.dn.se/opinion/debatt/muslimskt-vald-ar-alltid-varre-an-svenska-fylleristers-1.1005030

Anonymous said...

Mycket intressant!

CHS