Tuesday, March 20, 2007

Varför har Gävleborgarna den kortaste livslängden i riket?

Gävleborgs kvinnors livslängd – den kortaste bland samtliga rikets regioner enligt den senaste SCB rapporten - har i dagarna varit föremål för livligt tyckande i media. Emellertid åsidosätter översimplifierade förklaringar - såsom den som erbjudits av samhällsmedicinsk chef vid Gävleborg landsting fil dr i pedagogik Ola Westin – väsentliga faktorer som är avgörande till det regionala fenomenet.

Westin tycks endast ta upp ”hjärt- och kärlsjukdomarna” som ett problem och samtidigt skuldbelägger tobaksindustrin för 40-åringarnas till synes foga motivation gentemot verksamhetens ”hjärtprogram” (GD 1/3). Faktum är att, oavsett anledning till ointresse i det förebyggandet, cirkulationsorganens sjukdomar – i vilka ischemiska hjärtsjukdomar samt akut hjärtinfarkt ingår - ringast kan betraktas som den dödsorsaken särskilt utmärkande Gävleborgs invånare. Här i regionen är dödstal för den sjukdomsgruppen bland kvinnor (365,7 dödsfall per 100 tusen kvinnor) definitivt inte det högsta bland Sveriges regioner. Det finns nämligen åtta andra län i riket som påvisar klart högre incidens än Gävleborg angående den dödsorsaken. I vad avser Gävleborgs män är dödstalet för cirkulationsorganens sjukdomar ännu lägre i jämförelse med övriga regioner då det finns hela fjorton andra län med ett högre dödstal för dessa dödsorsaker (data från Socialstyrelsen, även härefter). Kvinnornas dödstalet för cirkulationsorganens sjukdomar är avsevärt lägre än männens, dessutom.

Inte heller är hållbart som förklaring för den kortaste livslängden i riket att Gävleborgarna dör av kärlsjukdomarna ”när de är yngre” (GD samt Arbetarbladets intervju 1/3). En sammanställning som jag alldeles nyligen fått av Epidemiologiskt Centrum, Socialstyrelsen, (Medelålder för kvinnor som avlider i cirkulationsorganens sjukdomar 2004, uppdelat på län, sorterat efter stigande medelålder) påvisar att medelålder för kvinnor som avled av dessa sjukdomar är faktiskt högre i Gävleborg än i flera av Sveriges regioner.

Det unika i Gävleborgs dödsorsakspanorama står i stället att söka bland gruppen maligntumörer. En rikstäckande jämförelse avslöjar att en särskild tumör - malign tumör i tjocktarmen - föranleder Gävleborgs främsta position bland kvinnorna i vad beträffar den dödsorsakskategorin vid samtliga regioner (Gävlebors dödstal 28.5, Rikets dödstal 17.3). Ett annat för Gävleborg relevant epidemiologiskt fynd är att lunginflammation orsakar betydande mer död bland kvinnorna i Gävleborg än övriga regioner i riket (Gävlebors dödstal 27.1, Rikets 18.8).

Andra viktiga dödsorsaker bland Gävleborgs kvinnor är endokrina sjukdomar, nutritions rubbningar och ämningsomsättningssjukdomar (dödstal 26.6, Rikets 20). Gällande diabetes endast Uppsala visar ett högre dödstal än Gävleborg (23). Sjukdomar i lever utgår en annan grupp av utsatthet dock i mindre tal.

Studien av den speciella konstellation som i regionen uppstår mellan sjukdomspanorama, arbetsmarknadsstrukturen, socioekonomiska faktorer därav utbildning - och inte minst den avgörande faktorn representerad av vårdtillgänglighet, snabbhet och effektivitet – borde vara främsta uppgift för såväl myndigheterna samt det berörda forskningsetablissemanget i regionen. Högskolan i Gävle borde i sin tur grundligt omvärdera det i sammanhangen verklighetsfrämmande hälsopedagogiska programmet och anpassa innehållet till regionens hälsostrategiska mål.

Bortförklaringar à la Westin såsom att Gävleborg ”hamnar” bland de lägre länen i rikets livslängdskala – egentligen i lägsta positionen - måste avfärdas av allmänheten. Ty den placeringen ej har varit nödvändigt utan problemet är ju åtgärdbart med den rätta inställningen samt kunskap. I det primära, den korrekta identifikationen av ovan socialmedicinska samt epidemiologiska faktorer är ytterst nödvändiga för att leda ingripande i förhållande till problemet, både i förebyggande som i kurativ bemärkelse.

Samtliga dödstal ovan enligt Dödsorsak 2004, Socialstyrelsen 2007.

Marcello Ferrada-Noli
Med dr, professor i folkhälsovetenskap inrkt epidemiologi

Inlägget ovan publicerades i GD 13/3 2007