Huvudaspekterna i mitt inlägg i Dagens Medicin den 3 oktober 2007 var att a) En biologisk skillnad mellan diagnoserna utmattningssyndrom och depression av den art Marie Åsberg uppgav inför allmänheten 15/ 8 2007 (här) och som föranledde en oriktig tolkning senare i DN (här), har ej påvisats eller belagts i den studie i Biological Psychiatry som annars åberopades, och b) sjukskrivningarna relaterade till de diagnoser i det studiematerialet inte har ökat i Sverige - som uppgavs i studien - utan minskat sedan 2004.Inga av dessa aspekter ovan är bemöt av Börje Löfgren i sin kommentar till mitt inlägg. Här hävdar jag ytterligare bestämt att forskare och yrkesmän i behandlings/rehabiliterings branshen bär huvudansvaret i att förvandla det ej vetenskapligt belagda tillståndsbegreppet utbrändhet - numera utmattningssyndrom - till en ”folksjukdom” innefattande ett enormt behov av just behandling /rehabiliteringsföretag, bland annat Löfgrens eget.
BAL MEDKONSULT AB: s Börje Löfgren, och som tidigare hade helt felaktigt uppgivit inför den alarmerade allmänheten att utmattningssyndrom är en ”hjärnskada” samt att det skulle finnas ”hundratusentals människor med symtomen”, påstår nu i en kommentar i dagensmedicin.se att jag hade ”anfört” studien i Biological Psychiatry (29 patienter, därav 26 med ”major depression”) för att belägga den kulturellt betingande aspekten omkring den svenska diagnosen utmattningssyndrom. Löfgrens påstående är återigen rent absurt (inte i den väsentligaste därför ”man anför inte studier, man anför åsikter” - som dr Olsson påpekar i en separat kommentar). Alltså, min analys av patientmaterialet i artikeln i Biological Psychiatry [1] endast påvisar att det åberopade resultatet ej avser diagnosen utmattningssyndrom som sådan. Och, således, att offentligt påstå att en biologisk skillnad mellan depression och utmattningssyndrom är på så viset belagd är i min mening oriktigt, och för allmänheten vilseledande.
Den konstellationen av antropologiska och epidemiologiska fenomen som kan förklara den betydande kulturella aspekten omkring utmattningssyndrom har jag annars vid upprepade tillfällen redovisat i faktatidskrifter. Se exempelvis min artikel ”Kejsarens utbrända kläder” i Sociologisk Forskning, 2004, Nr 1. Och fenomenet är inte relaterat endast till den svenska sjukskrivningskulturen, utan det handlar om ett multifaktoralt ”bidragande orsakssamband” i vilket det uppmärksammas exempelvis demografiska/geografiska variationer och särskilda grupper av befolkningen, variationerna av diagnosprevalens bland olika socialgrupper utifrån deras utbildningsnivå, diverse kulturinriktningar vid vissa yrken, diagnosförskjutning i det svenska sjuskrivningspanorama som inte är relaterat till variationer i den exponeringsfaktor som diagnoshypotesen åberopar, den avgörande rollen av media i myndigheternas (och allmänhetens, så klart) betraktelse av diagnosen, etc., etc.
Lika absurt är det att påstå att endast forskare som har deltagit i sjukskrivning/”behandling” av den gruppen av patienter får uttala sig om den egentliga epidemiologiska omfattningen av utbrändhet/utmattningssyndrom. Det var för övrigt förespråkare till begreppet utbrändhet/utmattningssyndrom och liknande som har fört tesen att det tillståndet i Sverige är en folkhälsosjukdom, exempelvis ordförande i Svenska Psykiatriska Föreningen Christina Spjut [2]. Alltså, för professorer i folkhälsovetenskap med inriktning mot epidemiologi är förvisso en självklarhet – och plikt - att analysera huruvida dessa alarmerande påståenden har en grundad empiri i den epidemiologiska verkligheten. Därtill är den allra första uppgiften i en epidemiologisk analys att avgränsa den nosologiska hållbarheten av den diagnos vilken prevalensmätningar påståendena avser. Den aspekten har jag vidare utvecklat i ”Stressjukdomarnas monopol” som återges i http://utmattningssyndrom.webblogg.se/.
Slutligen, Dagens Medicins läsare har att tacka Börje Löfgren för hans pedagogiska beskrivning av den process som började med att samma forskarlag som lanserade det dåvarande ej vetenskapligt granskade sjukdomsbegreppet, fick av Socialstyrelsen uppdraget för att presumtivt opartiskt utforma riktlinjerna - av den diagnos de själva föreslagit. Som det blev känt via media, samma grupp utformade vid det tillfälle även behandlingsriktlinjerna – av den typ som vissa ledamöter i arbetsgruppen använder i privata behandlingsföretag (”helt privat rörelse med vinstintresse”, står det i DN 4/7 2006 avseende den s.k. ”Karolinska” Stressmottagningen) under deras regi! Jag betvivlar att i vetenskapliga cirklar utanför Sverige skulle allt detta betraktas som god sed.
Och nu är det tur för utformandet av nationella "sjukskrivningsriktlinjerna" av det fortfarande ej epidemiologiskt belagda syndromet. På vilken grund har Socialstyrelsen bytt ut den arbetsgrupp led av Åsa Kadowaki, och som dessutom har det kritiska vetenskapsfilosofiska perspektivet som en sådan process akut nu fodrar? Vad kommer härnäst vid en myndighet som är till synes beredd att offra vetenskapen inför mediala påtryckningar av intressgrupper?
Och vilka kritiska synpunkter har man tagit i beaktning i processen ovan? Ett svar summeras i texten nedanför, från mitt inlägg Stressjukdomarnas monopol. Det duger med råg som bemötande till Börje Löfgrens kommentar:
Det råder i det annars så demokratiska Sverige en till synes hård kartell avseende stressjukdomar, om vilka som får delta eller ej vid epidemiologiska eller folkhälsovetenskapliga formuleringar. Den diskrimineringen handlar knappast om ursprung eller yrke, utan om ideologiska, vetenskapliga positioner och en tung prestigefylld olust att konfrontera granskning i saken. Kritiker får aldrig utrymme inom kretsar av självutnämnda. Frågor kvarstår ej svarade, människor förbli, om inte sjuka, sjukskrivna, eller sjukskrivna och lurade, eller bara lurade i väntan på sin tur. Emellertid mår det privata rehabiliteringsgeschäft - med offentliga medel- hur gott som helst i den lilla världen av stressjukdomarnas monopol.
Marcello Ferrada-Noli
Referenser
[1] Rydmark I, Wahlberg K, Hamid Ghatan P, Modell S, Nygren Å,
Ingvar M, Åsberg M, and Heilig M, “Neuroendocrine, Cognitive and Structural Imaging Characteristics of Women on Longterm Sickleave with Job Stress–Induced Depression”, Biological Psychiatry, 2006;60:867–873
[2] Socialstyrelsen. Nytt från Socialstyrelsen. Nytt extra från läkarstämman. 2005- 11-30.
No comments:
Post a Comment